söndag, februari 09, 2014

Who knows what tomorrow will bring

Jag tappar fotfästet och faller handlöst mot ovissheten. Än så länge har jag inte slagit i backen och fått skrubbsår på mina knän med en svidande känsla i den brustna huden. Känslan är mer ett scenario i slowmotion där en mikrosekund känns som en långsam evighet. Ett enda andetag som inte förser mina lungor med luft. Ett hjärta som slår så pass långsamt att jag hinner oroas över att det slutat slå. Vakuumet i hur jag känner att jag faller men uppfattar det som att jag står helt stilla, trots att gravitationen drar mig saka nedåt. Det enda ögonblicket som jag inte inte förmår mig till att blunda, med vetskap om att jag handlöst faller mot den hårda backen. Här kan jag inget göra. Vad jag än gör så faller jag. Jag faller mot ovissheten som kommer skrubba mina knän, få mitt blod att rinna till och ge en svidande känsla som dröjer sig kvar. Vad jag än gör så kan jag inte förhindra det. 











Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...