fredag, juli 19, 2013

Tell me what's the perfect time

Det finns mycket jag kan förvånas över men något som är extra utmärkande är hur mitt sinnestillstånd har varit den här dagen. Jag kan inte påstå att det är underligt att jag finner mig själv i ett lättsamt tillstånd utan tvärtom. Den känslan som jag burit på under hela den här dagen har fått mig till insikt att jag inte behöver leva mig igenom den här dagen med miserabla känslor. Min tidigare uppgivenhet kring situationen i sig är mer eller mindre utbytt till ett positivare tankesätt med om vad framtiden kommer att bringa mig. Till viss del så kan inte tanken släppas helt, å andra sidan så kan jag inte ignorera den historia som jag tagit mig igenom. Men det känns som att jag nu kan kanalisera mina tidigare känslor till något som kan bli mer produktivt.

Ett accepterande. Ett tillkännagivande. Ett avslut.

För första gången så känns det som att jag långsamt tagit steget mot rätt riktning. Det är ett faktum att det inte finns någon mening med att hålla fast vid den känslan jag fick den här dagen för fem år sedan. Här kommer accepterandet, det förgångna är historia. Tillkännagivandet är att det är min historia och insikten i att historien inte definierar mig som person. Vi gör alla misstag, men vi behöver inte självmant sätta oss utanför och se till det negativa som har skett. Jag vill inte längre låsa mig fast i den bilden som jag hade om mig själv. Tillfället tillhör det förgångna och det gör sig inte aktuellt idag - om mig som person. 

Sakta men säkert så tar mig mot mitt avslut. Tillkännagivandet av ett avslut.
Jag känner mig inte som en förlorad själ dömd till att vandra ensam i all evighet. Jag känner hoppet som spritter inom mig, framtiden som ligger nedanför mina fötter, världen som väntar på att bli upptäckt, människor som väntar på att få min ärliga och uppriktiga uppmärksamhet.

Nuet väntar inte, det bara är och nu är det dags för mig att börja leva i det.

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...