onsdag, november 28, 2012

Lågan som brann, brinner än

Det slog mig häromdagen att historien förändrar en. När tanken slog mig så tänkte jag främst på vad kärlek innebär idag och vad den inneburit i mina tidigare år. Vad detta eftersträvande efter kärlek betyder och hur lätt det har varit att stöta på det. Jag väljer att benämna det som lätt eftersom ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att jag varit i kontakt med det mycket och med många olika människor. 

Jag kan sitta för mig själv ibland och tänka på vad det är jag egentligen går miste om. Och om jag verkligen varit i kontakt med kärlek tidigare och om jag nu har varit det, hur kommer det sig att det är så svårt att se det idag? Tänker tillbaka på tid som passerat och inser att jag har haft det framför mig mer än enstaka gånger. Vad man genomgick för att visa sina känslor, öppna sitt inre och vissa gånger kunde man i stort sett bara stå och skrika "jag älskar dig!" i ren desperation med tårögda ögon och en längtan inombords som skulle kunna slita en isär. 

Vad man kunde gå igenom för att verkligen bevisa sina känslor. Hur mycket man ville kämpa, hur mycket man hade kvar att ge. Släpp mig inte, utan håll mig hårt och släpp mig aldrig. Tonårskänslor som gav sig i uttryck utan att man ens hann tänka på vad man egentligen gjorde. Och framför allt alla de människor som man delade det med. 

Jag kan komma ihåg hur intensivt man levde. Hur intensiva känslorna inom mig var och hur mycket jag bara ville dela med mig av dem. Till skillnad mot idag då jag inte ens kan erkänna att jag har fattat tycke för någon. Hur svårt jag har att erkänna en känsla som överstiger det vardagliga. Hur svårt jag har att inse hur begränsad jag gör mig själv. Och hur mycket det kan göra den andra illa.

Det är lätt hänt att man tänker att man sällan varit så pass utsatt för en känsla att man därför inte kan minnas den. Men jag tror det är mer en försvarsmekanism inom mig som håller mig på min stadiga bana. För när jag tänker tillbaks på vad jag har varit med om. Vad jag har delat tillsammans med någon. Så är det helt ofattbart att jag tror att jag är den som aldrig varit älskad. Utan tvärtom.

Hur konstigt det än må låta, så kan jag bli varm inombords när jag låter mig själv tänka på hur det har varit. Och på vem jag har varit med. Jag har fått blommor otaliga gånger ifrån personer som vill uttrycka sina känslor för mig. Jag har delat buss tillsammans med fler resenärer då en partner börjat sjunga för mig. Måste kanske tillägga att han faktiskt sjöng S1 med låten Anna. Fast han bytte ut Anna mot Michaela. När jag tänker på det så kittlar det till i magen. Minnen som återupplevs, känslor som påminns.

Vid ett annat tillfälle så firade jag nyår ihop med ett par vänner och hittade en trevlig person som jag bara blev helt blixtförälskad i. Vi smet iväg bara han och jag och tog den största raketen vi kunde hittade, letade oss fram till en plats i skogen och tände på. En glitterraket i regnbågens alla färger och lika mycket som raketen sprudlade - så mycket sprudlade vår kärlek hela natten.

Även om många tillfällen av dessa har varit kortvariga känslostormar. Så har känslorna varit så pass äkta att jag än idag kan minnas dem. Många pojkar på den tiden som agerat prinsar i sina allra blankaste rustning som gjort allt för att jag ska kunna se dem. Och att jag låtit mig ta del utav det. Varit inom den hetaste striden, kämpat, stupat, men rest mig igen. Rest mig för att möta ännu ett äventyr med en ny prins med nya strider och kanske ett erkänt fall.

Men idag så kommer dessa känslor inte allt för lättvindigt. Idag kan jag inte ens förmå mig att känna. Eller ens erkänna att jag känner en känsla. När jag ser tillbaks kan jag känna mig stolt över att jag aldrig har gett med mig, utan stått kvar trots att jag blivit lämnad. Jag gav allt och erkände mig besegrad. Många gånger led jag ett tag, men jag kunde ändå hitta styrkan att våga mig på äventyret igen.

Idag kan jag bara erkänna allt vad man har att förlora genom att aldrig ta tag i chansen när man får den. När man sätter rädslan framför sig och hellre väljer att backa än att möta det okända. Hur många ärliga människor som dåtidens prinsar också var. Vad de har att ge och va dem är villiga att ge mig. Hur äkta och hur rädda dem själva må vara, så står de fast vid att det kan finnas ett frö att så.

Så många människor som jag gick till mötes i mina yngre år. Och så många som jag valt att gå ifrån så fort det börjar väckas känslor. Så mycket man har kämpat och så mycket man låtit gå förlorat.
Hur medveten jag än må låta, så kommer jag nog inte riktigt våga än. Men jag önskar att jag någon gång vågar erkänna känslan. Vågar möta det okända och kämpa in i det sista. Vem vet vad man möter på vägen..
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...