onsdag, mars 14, 2012

Soldaten

Jag varvar heltids studier med föräldraskap. Fick samtal ifrån förskolan idag att Lady hade ramlat och slagit i sin arm. Tur i oturen så hade jag precis skickat iväg min hemtenta som jag ägnat min tid åt idag. Så  det blev att hämta upp Lady på förskolan. Väl hemma så kurerade hon sig i soffan och vi såg på Alice i underlandet. Den otecknade versionen, den tycker hon är bäst. Vi fick senare besök av min mamma och min syster och det var ungefär då som ungen gör saker som hon tydligen inte klarade av. Det skriket hon gav hade mina mammaöron då aldrig hört innan. Det var ett skrik som inte tillhörde den vardagliga repertoaren, så vi begav oss mot akuten. Vi fick träffa en läkare som visade övningar barnet skulle få göra och hon gjorde dem. Inte ett knyst, inte en tår gav ungen. Upp med armar, ned med armar och läkaren fick klämma och känna utan problem. Från början tyckte han inte att vi behövde röntga henne. Då det är onödigt att utsätta barnet för den strålningen. Det märktes lite att hennes vänsterarm inte riktigt var med i leken men för säkerhetsskull så blev det en röntgen i alla fall. Istället för att hålla handen så fick jag följa med röntgensköterskan in bakom kulisserna. När bilden väl poppade upp tyckte jag att det så måttligt konstigt ut. Det var ju av? Hon tog en bild till och vi fick gå ned till läkaren återigen. När han möter upp Lady på rummet säger han "du var minsann en speciell tjej" och så förklarade han att hon inte sa något när han klämde på henne men att hennes ben hade gått av när hon hade ramlat. Min roll som mamma var otroligt passiv känner jag nu i efterhand. Lady skötte allt. Hon gav all information och fick gensvar. Läkaren frågar "hur gammal är du då?" Barnet svarar, "3 år.. 3 och ett halvt faktiskt".

Min dotter, soldaten. Tålmodig, trygg i sig själv och en smärtgräns som inte är av denna värld.

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...