torsdag, februari 09, 2012

När det gäller barn, vart drar man gränsen för vad som är politiskt korrekt?

På något sätt tycks föräldraskapet alltid förbli något nytt och okänt. Som förälder stöter man ofta på scenarion som kan kännas svåra att tackla och styra upp på bästa möjliga sätt. Idag stötte jag på ett sådant scenario. På många sätt kan det jag nu kommer att skriva om kunna misstolkas. Men jag har behovet att få ventilera. På den nya förskolan som Lady går på har dem som födelsedags-tavlor. Där det står namn, födelsedatum och tre frågor som barnet får svara på. Frågorna är att barnet ska få berätta om sin familj, sina vänner och vad barnet tycker om. När jag läste om vad mitt barn hade svarat så stämde det inte överens om hur hennes familj ser ut, hennes vänner eller vad hon tyckte om. Det var inte mitt barn. Under familj så hade hon mamma, pappa, min morbrors barn, sin farbror, sin farmor och farfar. Hon hade svarat att hennes pappas farbror och hans son var hennes vänner och att hon tycker om Musse, Pluto och Långben. Hela bilden som målades upp stämde inte överens med det barn jag lever ihop med. Den person som legat så pass nära mitt hjärta och haft hjärtslag som slagit ikapp med mina. Jag känner henne in och utantill. Och det gjorde mig upprörd att läsa, samtidigt som det högg till i bröstkorgen.

Det barn jag lever med älskar Hello Kitty, My Little Ponys och Rapunzel. Hennes vänner är min morbrors barn och hennes familj är hennes föräldrar och våra två katter. Hur jag än vrider och vänder det så kan jag inte leka polis och göra hennes svar "politiskt korrekt". Men på något sätt så känns det som att personalen har gett henne ledande frågor. Hon är tre och ett halvt år och förstår förmodligen inte vad som pågick. Hon är ny på en förskola där hon håller på och lära känna personal och barnen. Fröknarna frågar om något som hon kan berätta hur mycket som helst om, sin familj. För ett lyckligt lottat barn är hon, för en stor familj har hon som älskar henne och hon älskar sin stora familj tillbaks. Och för att vara ett varannan-helg-barn så är det minst sagt roligare och berätta om äventyr som hon gör med sin far och hans familj. För jag, jag är bara hennes gråa tråkiga mamma jämfört med hennes färgglada roliga pappa som alltid har något bus i görningen. Hos pappa har man roligt och hos mamma är det bara tråkiga saker varje dag hela tiden. Det är inget jag sticker under stol med och kommer aldrig och göra. Är ju själv ett varannan-helg-barn och jag vet ju själv hur tråkig mamma alltid var och hur spännande det var att åka iväg till pappa. Mamma tjatar och skriker och pappa lyssnar och leker. Ja, det är givet att pappa och hans familj får hamna på "the wall of fame" som svar på hennes frågor.

Kanske är det så att jag är avundsjuk. Kanske vill jag också vara den glada lyckliga mamman som är lika färgglad som pappa? Kanske vill den gråa tråkiga mamman också få leka påfågel och ägna tid och kärlek i mängder till barnet.. Jag är inte på något sätt missunsam. För i grund och botten har jag gjort ett aktivt val i att bli ensamstående mamma med allt vad det innebär. Men det hindrar mig inte ifrån att få känna förtvivlan gentemot att inte få känna sig uppskattad. Jag gör ett arbete för två kombinerat med studier. Och ändå är pappa bäst. Även i argumentationer så kan hon skrika att hon saknar pappa för att mamma är dum. Ju äldre hon blir, desto ondare gör det inombords. Vad man än gör så känns det aldrig som att man är tillräckligt "bra". Maten är inte tillräckligt god, hemmet är inte tillräckligt städat, jag leker inte tillräckligt mycket,jag läser inte tillräckligt mycket, jag skojar inte tillräckligt bra - och allt jämfört med pappan.

"not good enough"
Det gör ont i hjärta och själ! Man gör allt och lite till.. Mycket till och ännu mer! Men det som är vardagligt är inte lika bra som en tvådagars-weekend till pappa. Pappans familj är lite bättre än mammans. Detta är en av de hemskaste scenarion som man inte möter en gång, utan många. Vad det gäller tavlan vet jag inte hur jag ska göra. Är väl inte min "rätt" och be dem ändra heller.. Hur mycket jag än skulle vilja. Men jag tänker ta upp det till diskussion i alla fall.

2 kommentarer:

Mathilda sa...

Jag tycker absolut att du ska diskutera det som stod! Ta upp det och prata med dem om det.

Men så är det väl ofta - att pappa som hon bara träffar ibland är "rolig" för det blir inte stress, tjat och vardag med honom. Sen kommer det vända - när hon blir äldre och inser vad du gjort och gör för henne. Er relation kommer vara oslagbar, tror du inte?

Du är stark! Keep up the good work!

Viola sa...

Oj, sånt där är ju svårt. Barn är ju inte alltid samma jag på dagis som hemma och i den åldern är väl inte alltid gränsen mellan verklighet och fantasi helt glasklar. Men det kan ju ändå vara bra att fråga personalen, även för ditt egna intresse såklart:)

Jag är också skilsmässobarn och varannanhelg-boende hos min pappa, och jag känner också igen den där "favoriseringen" som lätt uppkom då. Jag var dock tonåring på den tiden så för mig yttrade det sig mest i ett dåligt samvete, medan min yngre bor kunde kläcka ur sig kommentarer som antagligen sved en del för min mors del.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...