onsdag, februari 29, 2012

Galenskap och frierier

Är det möjligen inte skottdagen 2012? Jovisst är det så! Hoppas att kvinnorna ute i Landet Falukorv har slagit till stort och gått ned på knä för att fria till den stackarn som dem lever ihop med. (eller inte lever med?) Eller varför inte tagit till och friat till den snyggaste personen på stan?! Hade jag varit smart hade nog jag med gjort det. Tagit första bästa och "hejsan! vill du gifta dig med mig?". Dessvärre kom jag på den briljanta idén med att fria på stan i skrivandets stund. Turligt nog kommer det ju ett skottår om fyra år igen. Så jag får väl hålla mig vid liv tills dess för att skrida till verket med min briljanta plan. Eller så är man redan gift 2016. Vad livet har att erbjuda är ganska ovisst än så länge. Men jag håller tummarna för frieriet (eller ett lyckligt äktenskap!)

Hoppas ni kvinnor tagit tillfället i akt och bett om eran älskades hand.
Eller var lite originella och fråga i morgon istället. Ingen som kommer märka någon skillnad!

Föregående kvällens hudvård

 
 Igårkväll hade jag pyssligheter för mig. Då slog jag till med lite honung och salt och gjorde mig en större inpackning. Smorde in både rygg, hals, dekolletage och ansiktet. Hade surfat runt lite och sett att salt skulle vara kanon för huden. Så då tänkte jag att det testar vi för och se vad som händer. Fantastiskt trevlig skrubb måste jag säga. Däremot blir det en konstig smakblandning om man får in det i munnen. Men i övrigt så är detta och rekomendera!


tisdag, februari 28, 2012

Allt fler barn i slum och fattigdom när städer växer

Klicka på bilden och ni kommer till unicef's hemsida.
Den traditionella bilden av fattigdom har tidigare ofta hämtats från en lantlig miljö. En ny rapport från UNICEF visar att det växande antal barn som lever i städernas slumområden hör till de allra mest utsatta och missgynnade. De är berövade de allra mest grundläggande rättigheterna när det gäller hälsa, utbildning och utveckling.

När städerna växer glöms barnen bort, och allt fler tvingas bo i fattiga slumområden utan sjukvård eller skola. Hundratals miljoner barn lever på detta sätt idag.
Jag stödjer UNICEF genom att vara ”Bloggare för varenda unge”. Genom att publicera detta bidrar jag till att förändra utsikterna för dessa barn. Hjälp mig genom att gilla och sprida detta inlägg.

UNICEF arbetar för att förbättra livet för barn som får sina rättigheter kränkta varje dag. De arbetar tillsammans med myndigheterna för att bland annat stärka hälsovårdssystem, bygga ut skolväsendet, sociala skyddssystem och förhindra att barn hamnar på gatan eller i tvångsarbete.



Har du en egen blogg? Bli bloggare ”För varenda unge” klicka här

och lägg upp detta inlägg du också!


måndag, februari 27, 2012

VAB

Lilla Lady har inlett en feberyra här hemma. Turligt nog håller hon sig på gott humör och begär vatten i pipmugg och många kramar. Närhetssökande som få. Men det är lite mysigt faktiskt. Men jag har tänkt lite. Tänk så frustrerande det är och inte känna att man kan komma ner i varv och bara fokusera på det sjuka barnet utan att tänka "åh, jag har inte tid och vara hemma!" Det är ganska hemskt. Barnen kommer ju först och ändå känner man att man inte har tid att vara hemma. Speciellt inte när dem är sjuka. Då barnen behöver en mest helt enkelt. Nej, då tänker man bara på ekonomi och andra oväsentligheter som egentligen inte hör hemma på en vab-dag. Men för sjutton gubbar, jag känner mig stressad ändå.

söndag, februari 26, 2012

Ursäkta uppehållet.

tenaplugg
I fredags stod det tenta i grammatik på schemat. Hela veckan har ägnats åt att mata in och försöka förstå hur, vad och varför. Jag skrev tentan, men som vanligt osäker. Efter skrivningen så tog jag och en kurskamrat ett varv på stan för att tröstshoppa. Blev en ny outfit med byxor och t-shirt, 100 spänn. Som hittat. Vi tog oss till studenthaket och käkade middag samt delade en vinflaska och njöt av att tentan var klar. Vi kilade vidare till en  förfest, tog oss tillbaks till studenthaket och kvällen vart lyckad som få! Missade buss efter buss och sov kvar i Lkpg. Kvällen vart så jävla bra så jag ville inte hem. Tur att Lady var hos sin mormor och hade lite kvalitetstid med henne.

På lördagen märkte jag att tågena inte går särskilt ofta. Inte heller bussarna hem till min by. Vart ett evigt väntande på tåg och bussar. Men hem tog jag mig. Väl hemma var det bara gör sig i ordning och åka hemåt till Gusum för att äta fin middag och mysa med familjen. Det var otroligt skönt och få komma hem igen. (främst för att dricka vatten, Gusum har ju Sveriges näst godaste vatten) Men det var jobbigt att åka därifrån. Men det är inte så pjåkigt här i Skärblacka heller såklart. Men, ja. Det är ju som det är.

Söndagen har varit en städdag och det är så skönt och få ordning på allt kraffs. Vi var iväg hos min mormor där alla blev tatuerade med gnuggisar. Lady har en stor drake på armen, tuffisen! Sen lånade vi hem mini-kusin och så slängde vi ungarna i badkaret. Så de små har fått en kanonkväll dem också! En helg som denna vill vi minsann ha många av.

söndag, februari 19, 2012

Söndagsfix.

Idag har jag varit effektiv genom att sätta upp min spegel i hallen. Olyckligtvis så fick jag sätta upp den lite högre än tänkt på grund utav märken på väggen som jag ville dölja lite snyggt. Men jag tycker att det blev ganska tjusigt ändå. Ser ju förstås lite kalt ut på bilden, men det kan nog fixas till. Och just ja, man ser ju den supertjusiga dammsugaren och en liten del av köket i spegeln. Så det kan gå!

onsdag, februari 15, 2012

Vacker i andras ögon, något annat i sina egna ögon.

Den här fina Otto.
Jag är nog ganska sparsam när det kommer till bilder på mig själv. Dels för att jag aldrig tar några eller när jag väl tagit någon så är jag otroligt onöjd med hur resultatet blev. Jag skulle kunna säga ärligt och sant att jag faktiskt inte är tillfreds med hur jag ser ut. Och det är möjligen ingen världsnyhet att en kvinna inte är nöjd med sig själv. Men jag menar bara att det är himlans tråkigt och inte kunna få vara nöjd med sitt yttre. När jag ser mig själv i spegeln ser jag bara en mängd olika fel. På något sätt skulle jag faktiskt vilja ändra synen på mina egna ögon och inse att det inte bara är en massa kroppsliga fel utan att det är något som är vackert, fint, snyggt, och värdefullt. Det känns som att en bröstoperation är tio gånger enklare att genomföra än att ändra sin syn på sig själv. Att lära sig uppskatta sig själv. Hur går man väga till då månntro?

Eller kan det vara så att det har med ansträngning att göra? Någon större ansträngning till att ändra min syn på mig själv gör jag ju inte. Vilket kan ha en orsak i att jag till viss del är allt för bekväm med att ändra på något som varit så "självklart" en lång tid. Jag är tjugofyra år och ser på mig själv med dömande tonårsögon. Det känns som att tiden är kommen till att borsta av personligheten med dysterheten från svunnen tid och inse att det är dags för förändring från insidan och ut. Försöka leva med min ålder och inte fastna i ett tänk som inte klär mig längre. Hitta nya saker som jag kan personifiera mig med. Ändra mitt synsätt och mitt tänkande. Göra en ansträngning till att fixa mitt hår tre minuter längre än vad jag gör. Klä mig i något som jag vanligtvis inte brukar klä mig i. Lägga till en ny färg i vardagspaletten. Eller varför inte ta på sig ett par utav mina finaste örhängen? Skriva en lista varje dag om 10 positiva saker som jag gjort eller varit med om. Och kanske använda mascaran som samlar damm i mitt badrumsskåp. Mental rensning. Ut med det gamla och in med det nya. Lära sig att ta tag i saker. Motion. Lära sig att skönheten ligger i hur man mår inombords. Inte i hur man försöker spackla över sprickorna i fasaden. Att göra ett arbete grundligt och från början motverkar sprickor i fasaden. Att lära sig uppskatta sig själv bottnar nog i hur man arbetar med sig själv. Jag ska nog våga mig på en ansträngning mot förändring.




tisdag, februari 14, 2012

Alla-jävla-hjärtans-skit-dag.

Det är sant. Man kan läsa mellan raderna till min överskrift. Jag har alltså inte fått en endaste låda choklad eller ens en fjösig ros. Man ska ju få det på alla hjärtansdag! Har jag hört.. Inte ens en jävla maskros har jag fått. Jag läste att om man ger någon en maskros så betyder det avvisad kärlek. När jag var liten så gav jag min mamma maskrosor jämt. Jag tyckte dem var fina och de fanns överallt. Förlåt(!) Mamma, du vet att jag älskar dig! Förutom besvikelsen över att jag inte ens fått en plastros, pappersros, ritad ros på ett papper eller ens en tom låda choklad.. Så är jag faktiskt sjuk. Min hjärna är ersatt med fetvadd och det finns ingen koppling mellan öron-näsa-hals. Dessutom är mina läppar som fnöske och det gör ont överallt, framför allt min rygg då om jag ska gnälla lite extra mycket. I vilket fall som helst. Igår fick jag en låda geléhjärtan utav min mormor. Så dagen var inte helt förjäves.

Nu ska bitterfittan sova. Så ni vet.

fredag, februari 10, 2012

Tio tusen önskningar om en sak, tid.

Om jag hade fått önskat hej vilt, så hade jag önskat att jag hade haft lite mer tid. Mer tid att ägna åt städning. Förvisso hade man önskat tid till mycket annat men det är just städningen som alltid blir lidande. När väl tiden infinner sig då man ska städa så tar det nästan hundra år i söndagar innan man ser skillnad. Högar med kläder, högar med papper, källsortering till överflöd, flera dagars disk och dammråttorna bara förökar sig i alla skrymslen och vrår. Jag kanske inte är världens mest pedanta person när jag väl lever i mitt hem. Har en dålig vana med att bara slänga mina saker omkring i hela hemmet. Men det mesta brukar faktiskt hamna i hallen. Hallen är hjärtat i lägenheten. Där har jag allt. Allt viktigt, allt oviktigt blandat med all reklam. Allt i en enda salig röra på golvet. Däremot. När jag får tiden och lusten till att städa så blir jag otroligt pedant. Det inte bara och dammsuga utan då ska allt göras, grundligt. Bara så synd att blir så sällan. Och bara så synd att det sällan håller sig mer än 2 dagar innan det ser ut som det gjorde innan jag städade. Men då är det bara att sucka för sig själv och tänka tyst "att jag aldrig lär mig.."

torsdag, februari 09, 2012

När det gäller barn, vart drar man gränsen för vad som är politiskt korrekt?

På något sätt tycks föräldraskapet alltid förbli något nytt och okänt. Som förälder stöter man ofta på scenarion som kan kännas svåra att tackla och styra upp på bästa möjliga sätt. Idag stötte jag på ett sådant scenario. På många sätt kan det jag nu kommer att skriva om kunna misstolkas. Men jag har behovet att få ventilera. På den nya förskolan som Lady går på har dem som födelsedags-tavlor. Där det står namn, födelsedatum och tre frågor som barnet får svara på. Frågorna är att barnet ska få berätta om sin familj, sina vänner och vad barnet tycker om. När jag läste om vad mitt barn hade svarat så stämde det inte överens om hur hennes familj ser ut, hennes vänner eller vad hon tyckte om. Det var inte mitt barn. Under familj så hade hon mamma, pappa, min morbrors barn, sin farbror, sin farmor och farfar. Hon hade svarat att hennes pappas farbror och hans son var hennes vänner och att hon tycker om Musse, Pluto och Långben. Hela bilden som målades upp stämde inte överens med det barn jag lever ihop med. Den person som legat så pass nära mitt hjärta och haft hjärtslag som slagit ikapp med mina. Jag känner henne in och utantill. Och det gjorde mig upprörd att läsa, samtidigt som det högg till i bröstkorgen.

Det barn jag lever med älskar Hello Kitty, My Little Ponys och Rapunzel. Hennes vänner är min morbrors barn och hennes familj är hennes föräldrar och våra två katter. Hur jag än vrider och vänder det så kan jag inte leka polis och göra hennes svar "politiskt korrekt". Men på något sätt så känns det som att personalen har gett henne ledande frågor. Hon är tre och ett halvt år och förstår förmodligen inte vad som pågick. Hon är ny på en förskola där hon håller på och lära känna personal och barnen. Fröknarna frågar om något som hon kan berätta hur mycket som helst om, sin familj. För ett lyckligt lottat barn är hon, för en stor familj har hon som älskar henne och hon älskar sin stora familj tillbaks. Och för att vara ett varannan-helg-barn så är det minst sagt roligare och berätta om äventyr som hon gör med sin far och hans familj. För jag, jag är bara hennes gråa tråkiga mamma jämfört med hennes färgglada roliga pappa som alltid har något bus i görningen. Hos pappa har man roligt och hos mamma är det bara tråkiga saker varje dag hela tiden. Det är inget jag sticker under stol med och kommer aldrig och göra. Är ju själv ett varannan-helg-barn och jag vet ju själv hur tråkig mamma alltid var och hur spännande det var att åka iväg till pappa. Mamma tjatar och skriker och pappa lyssnar och leker. Ja, det är givet att pappa och hans familj får hamna på "the wall of fame" som svar på hennes frågor.

Kanske är det så att jag är avundsjuk. Kanske vill jag också vara den glada lyckliga mamman som är lika färgglad som pappa? Kanske vill den gråa tråkiga mamman också få leka påfågel och ägna tid och kärlek i mängder till barnet.. Jag är inte på något sätt missunsam. För i grund och botten har jag gjort ett aktivt val i att bli ensamstående mamma med allt vad det innebär. Men det hindrar mig inte ifrån att få känna förtvivlan gentemot att inte få känna sig uppskattad. Jag gör ett arbete för två kombinerat med studier. Och ändå är pappa bäst. Även i argumentationer så kan hon skrika att hon saknar pappa för att mamma är dum. Ju äldre hon blir, desto ondare gör det inombords. Vad man än gör så känns det aldrig som att man är tillräckligt "bra". Maten är inte tillräckligt god, hemmet är inte tillräckligt städat, jag leker inte tillräckligt mycket,jag läser inte tillräckligt mycket, jag skojar inte tillräckligt bra - och allt jämfört med pappan.

"not good enough"
Det gör ont i hjärta och själ! Man gör allt och lite till.. Mycket till och ännu mer! Men det som är vardagligt är inte lika bra som en tvådagars-weekend till pappa. Pappans familj är lite bättre än mammans. Detta är en av de hemskaste scenarion som man inte möter en gång, utan många. Vad det gäller tavlan vet jag inte hur jag ska göra. Är väl inte min "rätt" och be dem ändra heller.. Hur mycket jag än skulle vilja. Men jag tänker ta upp det till diskussion i alla fall.

onsdag, februari 08, 2012

Turning into normal-mode

Sakta men säkert så faller familjen in i rutiner. Lady trivs på sin nya förskola och hon tycks passa bra in bland de andra barnen. Det är en riktig "pyssel" förskola faktiskt. Det målas, glittras, ritas, klipps och limmas stup i kvarten. Blir många vackra verk som följer med hem. Vad det gäller mina pälspojkar så har det varit upp och ned även med dem. Men nu så har båda pojkarna kastrerats och än så länge är de dåliga beteendena borta. Även efter kastrationen så har de båda gott och blivit otroligt keliga och lugna. Speciellt den där Otto. Han som hade mest fuffens för sig innan kastrationen, han är lugn som en filbunke och bara ääälskar och bli klappad på! Till skillnad från innan då det enda han gjorde var att gå runt och skrika dagarna i ända. Ja, i mellanåt är det inte bara jag med hormonstormar i detta hem. Och det är ju tryggt det. Fullt klart med vardagen är det ju naturligtvis inte. Men vi alla börjar ju känna oss mer hemma här och det känns som en bra bit på vägen. Nu gäller det ju bara och komma i ordning med alla dessa fysiska saker i hemmet.

måndag, februari 06, 2012

Vuxenpoäng med budget?

Det lät som en bra idé i huvudet. Så jag bestämde mig för att göra det till min söndagssyssla, att strukturera upp en budget. Jag insåg ganska snabbt att det var en otroligt dum idé. Men eftersom jag hade bestämt mig så var det bara att genomföra hela kalaset med inkomster och utgifter. Min logiska plan var att jag skulle se hur ekonomin såg ut och sen se hur mycket utrymme det fanns för att börja pensionsspara och hurvida det fanns utrymme för ett gymkort. Ja efter många timmar av svordomar och frenetiskt knappande på miniräknaren så kunde jag konstatera att det inte fanns utrymme för något utav det. Typiskt. Men jag kunde ju räkna ut vilken utgift som drog iväg varje månad och det var inte några hundralappar det inte. Och om jag skulle kunna utesluta den kostnaden så har jag både råd med ett gymkort och pensionssparande. Men jag måste ju säga att detta med budget verkar något så otroligt långtråkigt, fyrkantigt och inramat. Å andra sidan kanske man inte kan leva som en slösa för resten av sitt liv heller. (ett pensionssparande är viktigt har jag hört..)

Däremot kan jag konstatera att en budget inte är något för en spontan människa som jag. Men med lite vilja ska det nog gå det också. En slösa ska väl kunna struktureras upp också, eller hur!

torsdag, februari 02, 2012


papirblomst. from hjartesmil on Vimeo.


Åh, så sugen på att göra några utav dessa pappersblommor! Tror jag skulle pryda fint i barnets rum. Verkar ju relativt enkelt och kunna knåpa ihop själv dessutom.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...