lördag, december 10, 2011

It is what it is

I mitt essä utav lycka och rosa skimmer.
 Jag delgav min dotter en pusselbit utav verkligheten för första gången idag. Det svider riktigt otrevligt på insidan förtillfället. Men jag har inget och dölja för henne. Så jag tog upp bilderna som hon så gärna ville titta på. Jag visste vilka bilder det var och tänkte för mig själv "är det var dags nu?". Vi började titta tillsammans och hon uppmärksammade ett nytt ansikte som hon inte var bekant med. Hon frågade vem det var och jag svarade att det var N. Hon nöjde sig med svaret jag gav. Men jag jag får en känsla av att när hon är äldre så kommer hon fråga vem han är. Förhoppningsvis så hinner jag nog förbereda mitt svar till den dagen. Det konstiga med att titta på alla dessa bilder är att jag infinner mig i "lycklighets"-känslan väldigt lätt. Lyckan i att vänta barn, lycka i att se magen växa, lycka i att få reda på att man väntar en frisk flicka, lycka över att få ha honom vid min sida, lycka över hans hand i min, lycka över familjelivet.

Idag, sitter jag på vetenskap och fakta.
Trots det, så hade jag allt det jag nyligen beskrev. Och jag förstår inte hur jag fortfarande kan intala mig det. För på något sätt måste jag förklara för mig själv att det inte kan ha varit så underbart som jag vill tro att det var. För i slutändan blev det ju inte så bra. Det är vetenskapligt bevisat. På goda grunder dessutom. Så antingen är jag helt och hållet korkad eller så kan man faktiskt ändra sig i en handvändning.

Hon kallades för Tjippen och hon var mitt kärleksbarn. Och vi var älskade. På goda grunder. Men, goda grunder är inte allt i den fula verkligheten. Det vet jag idag. Jag är inte bitter eller arg över hur det blev. Dock ska jag erkänna att jag fortfarande är ångerfull och sorgsen. Men det som jag idag har insett är att min dåtid är våran dåtid. Jag har insett att det inte är någon mening med att dölja det jag inte är stolt över. Ju äldre hon blir, desto mer insyn kommer hon få i hur hennes liv startade. Inget är svart eller vitt, inte heller en vacker syn för omvärlden. Utan det var rosa skimmer, glittrigt, fluffiga moln och stor lycka. Som slutade i tragedi. Alla fina sagor har inte ett lyckligt slut. Men hon var min vackra verklighet. Och en vacker dag ska hon få veta det.

1 kommentar:

Anonym sa...

Nu förstår jag inte riktigt, haha. Du och hennes pappa var väll aldrig tillsammans? Fanns det en annan efter att du blev gravid? Bra och rörande text iallafall. :)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...