måndag, september 26, 2011

Ikväll slår det till, om att få vara tacksam men ändå ledsen.

Jag kan känna att jag är tillfreds med mycket som har hänt och händer i mitt liv. Jag kan se att motgångar ger framgångar och att vägar förgrenar sig ju längre man kommer. Man präglas av vad man gått igenom tidigare och det är dessa saker som gör en starkare inför nya utmaningar. Jag är otroligt nöjd över att ha gått klart min gymnasietid och att jag nu har börjat studera till lärare. Som jag förövrigt känner är så rätt!

Men, det tråkiga i kråksången är att man ibland känner sig otillräcklig. Jag är en bra förälder som vill mitt barn det bästa i hela världen. Det är inget konstigt. Men det gör mig ledsen att jag hela tiden måste förlita mig på att andra ställer upp för oss när det gäller. Som exempelvis i morgon, jag har seminarium mellan klockan tre och fem. Och av diverse anledningar så har jag ingen barnvakt. (eller snarare så att jag inte frågat någon) För att jag helt enkelt inte vill. Och för att en sådan sak får mig att känna mig så otroligt värdelös. Varför kan man ju då fråga sig och det har jag egentligen inget svar på. Men mitt resonemang är som så att det är jag som har valt och sätta ett barn till livet. Och att det faktiskt är jag som vill ta hand om henne. Jag vill inte att hon ska fara fram och tillbaka hej vilt varje dag. Jag önskar henne en trygghet under ett och samma tak och att vi besöker närstående och inte bara lämpar av för att jag ska göra något annat. Det är inte så att jag lämnar i väg henne för att springa på fest eller dylikt. Utan helt för att jag måste kunna få runt min ekonomi med att studera eller jobba eller vad det nu har varit fram tills idag.

Men det jag vill är att kunna få stå helt själv i detta. Med inslag ifrån hennes far. Jag vill inte vara beroende utav min mamma, mormor, farmor och alla möjliga andra underbara människor som faktiskt finns där och hjälper till när det behövs. Det är bara påfrestande och känna av att man själv inte räcker till. Jag styr inte över mitt schema på universitetet och jag kan inte ändra så mycket med flytta tiden till ett morgonpass än ett sent eftermiddags pass. Man får helt enkelt bara bita ihop och göra så gott man kan. Men som det ser ut nu så har jag inga möjligheter att kunna medverka under seminariet i morgon. Jag kan inte direkt kräva att barnet ska vara på förskolan fram till halv sju på kvällen. Det funkar liksom inte så.

Jag bara önskar att jag var en till. Så jag kunde räcka till i alla lägen.
Men jag antar att det inte är så mitt liv ska se ut för tillfället.
Det gör mig bara lite ledsen ibland, att känna sig otillräcklig.

Jobbigt är bara förnamnet ikväll.

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...