tisdag, september 06, 2011

Avklädd känsla infinner sig

Jag såg en film. Och den filmen fick mig att känna. Jag ligger inte dubbelvikt och gråter själen ur mig. Jag slår inte saker sönder och samman. Det är mer en uppenbarelse. En känsla, en tomhets känsla, ett vakuum. En del utav hjärtat som jag knappt vid rör, vid känner. Något som existerar fast å andra sidan inte gör det. Något märkbart omärkbart. Förut kunde jag inte skriva eller prata om det utan att känna mig fylld av en känsla. När jag tänker på det nu för tiden, vilket jag sällan gör, så är det mest en tomhetskänsla. Som om det vore livlöst, dött. Det konstiga är att det är bestående och oförändrat. Men ibland återuppstår den brännande känslan inombords. Varför? Något jag alltid frågar mig. Händelser reflekteras i mitt dammiga arkiv av minnen. Genomgående, ord för ord, sekund för sekund.. Varför? Jag känner, jag ser, jag hör, jag förstår inte.. Varför? Alltid oförstående. Fast ändå förstående. Tom, men ändå uppfylld till bredden utav känslor. Varför? Jag skulle vilja slå honom gul och blå. Jag skulle vilja kasta ord i meningar som inte är förståndiga. Jag vill se, känna, ta avstånd och gå. Varför? Jag vill sätta ner foten och skrika "Nej! Du får inte.. Du får inte smyga dig inpå mig när jag är som minst förberedd och sätta min värld i kaos. Du får inte.. Du får inte tränga dig inpå mig och spela upp saker som är förgånget, förlegat. Du får inte vara här. Du får inte ta min tid min tankekraft. Du får inte.." Jag är påverkad, det är det minsta man kan säga. Jag minns när jag som minst behöver. Jag är medveten om vad som skett. Jag är medveten om att det är mitt fel. Men det gör mig ont att jag gjort någon annan ont. Det är den törnen som smärtar mest. Det tror jag. Men jag lever fortfarande, så det som inte dödar det härdar. "för resten av ditt liv" som Timbuktu sjunger. Tja, ingen direkt omöjlighet. Det är självvalt och accepterat. Men ibland får man lida.. Lida lite mer än vad man vanligtvis gör.

Det naiva i det hela är att jag fortfarande väntar på att han ska höra av sig.. Ni vet, som i film. En såndär skitfilm där allting är så självklart i slutet. Dom är ifrån varandra och helt plötsligt från ingenstans, står han nedanför fönstret med en bergsprängare och spelar deras låt med stolthet och bara inväntar flickans entré till följd av öppna armar och ömma kyssar. Ja, inte för att det kommer hända. Men tanken är fin. Och bevisligen så vill jag uppenbarligen att han kommer tillbaks. Fungerar i teorin, men i praktiken är det något som aldrig någonsin kommer att ske. Men som dom säger, historien är menad att upprepa sig själv. Dock tänker jag aldrig ingå tvåsamhet. Den historien är inte menad att upprepa sig.

Det var ärligheten för idag. Avklätt. Naket. Brutalt.
En kvinnas brustna hjärta har talat.

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...