måndag, juli 04, 2011

Upproriskt inre och förvirrande ord.

Min insida är upprorisk. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte vad som är fel. Jag vet inte varför jag känner som jag gör. Det är som att jag inte förstår mig på mig själv. Som om jag är avskärmad från vad jag egentligen känner. Det är som att jag ser vad det är, men jag når det inte. Som om jag springer runt det men kan inte på något sätt nå kärnan. Ju närmre jag kommer, desto längre bort tycks kärnan vara. Ett enda virrvarr av känslor. Osorterat. Förträngt, bortglömt, gårdagen, framtiden, drömmar, visioner, fantasi, en enda salig blandning utav planer, minnen, visioner och känslor. Allt ihop vävt som tjockdimma. Du ser inte mer än en armslängd framför dig. Allt är bara så extremt, starkt och tungt. Det är så mycket så man vet knappt vad det är. Förutom en tung, massiv och grå massa som är inuti mig. Tynger ner mig. Äter upp mig inifrån. Gör mig grå.. Som färgar min värld grå och innehållslös.

Det värsta är, att det bara är mitt. Förmågan att sortera och lägga ner tid och ork på att reda ut saker har aldrig varit på topp. Jag undrar hur mycket tankar och känslor jag bär på. Hur länge som jag tänkt på dom.. Hur länge som dom alltid funnits, men att jag tagit på mig andra känslor och tankar och senare lagt det andra åt sidan. Så mycket påbörjat och så lite avslutat. Jag måste hitta tillbaks till tron om mig själv. Till magkänslan och hoppet. Till lyckan om livet.

Men hur tar man sig vidare utan att tillföra skada? Det här kommer göra ont. Jag måste lära mig känna igen. Inte hålla saker på armlängds-avstånd. Jag måste lära mig koppla från hjärtat till fingertoppen. Jag måste känna, ta tag i och avsluta. Åh Gud, vad jag inte vill känna detta som gror inombords. Avtrubbad och halvt om halvt rubbad. Förvirrad och förtvivlad. Jag behöver rum för att kunna gå sönder.

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...