torsdag, juli 28, 2011

Piggelindagen

Jag hade nog aldrig överlevt eller orkat föda barn, om, jag inte hade fått smutta i mig två paket med piggelin. (okej, riktigt två paket var det kanske inte.) Runt kvart över åtta springer min morbrors flickvän iväg för att köpa mer piggelin. Eftersom det var det enda jag fick i mig och jag redan hade ätit upp dom resterande som min mormor hade hemma. Ja, jag genomgick mina första centimetrar hemma hos min mormor. Mot hennes träningscykel. Jag kramphöll den och trodde jag skulle dö. Glassen kommer tillbaka och ett samtal med förlossningen avslutas och vi fick svaret "kom in när det blir allt för jobbigt". Tre minuter efter det så är jag villig att kasta in handduken och vi åker till förlossningen. Jag hann inte med någon mer glass. Nu när jag minns tillbaks, så var det nog den värken som var värst. Övergången från förvärk till "mellan"värk. Den visste vart den slog, om man säger så. Inne på förlossningen så bryter min syster ihop. Hon var då nästan fjorton (stackarn..) Och hon var helt förstörd över att jag hade så ont och hon inte kunde göra något åt det. Tror jag tröstade med något som "det är lugnt, man ska ha ont." Ont hade jag och ondare fick jag. Till sist badade jag badkar. Jag skulle absolut bada badkar. Det hade jag bestämt redan på visningen när vi gick runt på förlossningen. Jag ligger i badkaret, mamma står och duschar mig i ryggslutet, jag får en värk, jag skriker, kallare KALLARE! Och mamma skriker helt förstörd "DET GÅR INTE FÅ KALLARE!" och syrran sitter vid kanten och käkar grönt äpple. Dom bilderna är fruktansvärt roliga och titta på förövrigt. Dessutom var jag lite fin i kanten när dom väl gjorde undersökningarna på hur vida öppen jag var. Mamma och syrran åkte ur rummet varje gång. Utom dom sista gångerna, för då orkade jag inte ens bry mig att dom såg mig helt uppfläkt. Men det gick an, förutom att det gjorde så jävla ont då dom kände efter. Halv ett får jag min ryggmärgsbedövning och fem i fyra är hon född. Vi hota med sugklocka för min energi började ta slut. Hipp som happ kom krystvärkarna när förlossningsläkaren kom in i rummet. Det är människor överallt och alla trycker ihop mig som en boll. Till slut slänger sig förlossningsläkaren över magen på mig och tjoff så är ungen ute. Och jag lovar, det kändes, BRUTALT mycket när hon la sig över min mage. När ungen väl var ute och klockan hade blivit runt halv sex, sex. Så kom frukosten in. Jag var hungrig som ett djur och min syster försökte få på Nicoline kläder. Just ja, när jag väl fått upp henne på bröstet så säger jag "titta mamma, det ser ut som en Nicoline" och hon svarade "näe, det gör det inte alls.. det ser ut som nåt annat". Sen konstaterade jag att det faktiskt var en Nicoline och mamma muttrade lite. Mamma muttrade förvisso flera veckor efter. Men nu säger hon själv att det faktiskt är en Nicoline. Önskar dock att jag fått lite mer tid med min nyfödda unge än dom micro sekunderna jag fick innan barnmorskan började sy ihop mig. Jag höll på att slänga ungen i golvet, så fruktansvärt var det. Två bäckenbottsbedövningar och jag kände varenda litet nålstick.

Nostalgi, nostalgi..
Min piggelin smakade otroligt bra. Den 28:e är sen tjugohundraåtta piggelindagen. Så nu vet ni det.

1 kommentar:

Anonym sa...

du, hade precis fyllt fjorton, och har lite svårt för äpplen efter det :O

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...