tisdag, juni 07, 2011

När tiden tar tid och inte räcker till.

Det händer och sker allt för mycket just nu. Saker tycks inte reda upp sig utav sig själva. Tankeverksamheten går på högvarv och snart vet jag inte vart jag ska ta vägen. Antalet faktorer är länge sedan passerat antalet fingrar på två händer. Ibland vill jag bara sätta mig i ett hörn och gråta. För jag vet inte vad jag ska göra. Vart jag ska hitta möjligheter eller hur jag ska lösa saker. Detta eviga mysterium som inte går av för hackor. Även fast jag hackar och hackar. Snart spricker jag inombords och skriker "fuck you världen, du vinner!" med en harrang utav könsord. Men vad vinner jag på det? Inte ett dugg.

Än så länge kan jag hålla mig för att ge upp. Men att kasta in en handduk i boxarringen verkar så enkelt. Enkelt, lätt och oemotståndligt. Det ska inte vara lätt. Den enkla vägen är inte alltid den rätta. Kanske måste jag omvärdera min omgivning. Med enkla medel kan jag i stort sett bli av med sådant som jag inte behöver. Å andra sidan, vad behöver jag? Kärlek och luft. Möjligt och bygga ett liv utav. Men i dagens läge så krävs det andra medel för att kunna överleva. Jag försöker bena så gott det går. Fast det är nog mer döläge just nu. Benat i det för länge. Det är som om jag ska försöka desarmera en bomb. En timme är allt jag har. Funderat länge vilken kabel jag ska klippa, men velar fortfarande. In på de sista minuterna och alla kablar har samma färg. Vilken ska jag klippa? Sekunder. Valet.

Det har inte smällt än. Men det är tungt. Det är den ständiga pressen, välj välj välj.. Kanske vore det enklare om jag inte hade dragit med mig människor i fallet. Men dessvärre så följer dom med mig om jag trampar snett. Väljer fel. Det verkliga scenariot är dock inte lika livsavgörande egentligen. Men för mig så är det hela min värld. Kämpa in i det sista och förlora allt på vägen. Eller ge upp drömmen, som aldrig kommer avslutas. Det känns så, min känsla. Även om det kanske inte är så i verkligheten så känns det som så. Jag vet inte åt vilket håll jag ska vägleda mig emot. Inte heller min omgivning. Tänk att det ska kännas så tungt. Hade jag vetat detta så hade jag nog pluggat klart matematiken klart i gymnasiet. Tänk vad enkelt allt hade varit då.

Livet ska inte vara enkelt. Jag har förstått det. Undermeningen är ganska klar och tydlig.
Inget fuffens. Inga fjärilar i magen. Inga blommor.
Rakt, med sidospår.

Tack så jävla mycket.

1 kommentar:

Mathilda sa...

DU är grym! Din tid kommer. Det kan vara blommor o fjärilar i magen men det kan ta tid att komma dit. Håll uuut. Du är stark! Ensam mamma till en treåring!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...