torsdag, mars 17, 2011

Jag tänker börja med en positiv sak. Innan jag går på djupet av mina känslor. Bo Kaspers Orkester. Det finns inte ord för känslan jag får när jag lyssnar på dom. Jag har försjunkit in i albumet 8 som gavs ut 2008. Kollade precis upp det, det är ju mer eller mindre passande för vad jag kommer fortsätta skriva om. För det är precis vad jag har gjort, försjunkit mig in i året 2008. Ni som känner mig. Låt mig få älta, jag bara måste. Jag måste få känna. Jag måste få ta på det och inse att det är verklighet. Det är min verklighet.

Jag har börjat fundera över vart gränsen för egoism är rimlig att dra. Mina tankar har under en lång tid spunnit på om jag kanske ska ta kontakt. En kontakt som dog ut för snart tre år sedan. Det är av olika anledningar som jag vill göra detta. Dels för att jag vill få chansen att förklara ett ämne som ännu är orört. Det är mycket som är osagt, mycket osagt men många handlingar utförda. Jag skulle vilja se och känna på den verklighet som jag lever i. En verklighet som jag ibland får fram som inbillning. Ännu en sak som jag tycker är fantastiskt. Min traumatiska upplevelse, som jag var i, som jag bevittnade, som jag kände. Kan jag idag, tre år senare, få till att det aldrig hände. Att det var något annat. Att jag hittat på. Att han inte fanns. Den känslan kan ge mig en följd känsla av att jag är galen.

Men jag vet bättre och jag vet att jag inte inbillat mig. Även om jag skulle föredra att det var inbillning. Att jag aldrig stod där med kniven i hans rygg, att jag aldrig sa de ord jag sa, att jag aldrig lät honom gå vid min sida till slutet. Det är ett faktum, känslan som jag måste bära. Ni kan säga vad ni vill om detta men det är en sanning som inte går av för hackor. Jag känner skuld. Det är egentligen inget konstigt. Det är bara väldigt hårt. Men hårt mot hårt som man brukar säga. Jag får stå mitt kast, det är inte mer med det. Det är inte den känslan jag vill få bort. Jag lär mig leva med den för var dag som går. Men konstigt nog känns det inte som en tyngd. Utan det känns mer som ett sår, ett öppet sår som är beläget inombords. Ibland svider det till extra mycket. Men en viss mängd smärta är det varje dag. Som jag lärt mig leva med.

Det är konstigt det där att man ibland vill göra saker ogjort. Jag är inte den sorts person som ångrar saker jag gör. Men en sak ångrar jag. Som jag ångrar djupt.. Är att jag lät saker ha sin gång. Jag visste från början vad som skulle hända och jag är så innerligt förtvivlad över att jag inte gjort något åt saken medan jag kunde. Jag hade fixat det själv. Han behövde inte gå bredvid mig. Men det var en trygghet. Det var ett val ifrån hans sida. Och jag föll för det. Jag trodde lite mer än vad jag gjorde innan och helt plötsligt var det ett vi och inte bara ett jag. Att jag inte förstod att jag redan var ett vi. Men det är klart, man lär sig av sina misstag. Jag spelade mina kort rätt men stod inte bakom dom så pass mycket så att jag vågade släppa taget om hans hand på riktigt.

Jag har gjort många misstag gällande honom. Jag ångrar de två gånger jag åkte ner till honom. När jag var ett vi. När jag var så pass naiv och inte förstod att andra såg oss och hade en åsikt. När jag var så naiv då jag trodde att vi var vi. Och inte att jag var ett vi och han var den som bara höll min hand på vägen. Det låter så fel och skriva, men i min värld var vi ett vi. Det var han och jag och det jag bar på. Det jag bar på som inte var hans utan bara mitt. Men vi på något sätt älskade oss igenom en betongvägg och försökte så gott det gick efter det. Det tar på krafterna, men vi lyckades.

På ett sätt undrar jag hur mycket av det som skedde var äkta. Ibland brukar jag plocka isär hela min minnesbild. Bit för bit, dag för dag, timme för timme, sekund för sekund.. Menade han allt han sa? Vad var sant? Vad sa han för att jag skulle må bra? All beröring, var det menat som väl? Alla telefonsamtal, alla träffar, alla ställen vi besökte? Var det äkta? Eller tänkte han mer på min lycka? Sen tänker jag på hur han kände. Hur kände han när han såg mig? I efterhand inbillar jag mig att han hatade mig. Men att han älskade mig samtidigt. När jag tänker på vad han måste ha känt när han såg mig så blir jag bara gråtfärdig. Tänk om det var jag. Tänk om jag såg min partner växa samman med något som inte är mitt. Något som aldrig kommer bli mitt. Något som för alltid kommer vara någon annans. Det måste ha varit hemskt för honom.. Och att jag inte förstod det då. Det gör mig bara ännu mer ont i mig.

Allting grundar sig nog i att jag vet mer nu. Och att jag då inte hade en aning. Jag blir ledsen över att jag inte kunde se på det med dom öppna ögon jag har i dag. Just då, önskar jag att jag hade kunnat förustspå saker lite bättre. Jag hade ett hum, men åtsidosatte det ganska snabbt. Eller mer att jag la det långt bak i huvudet. Medveten om det, men avsiktligt la jag det åt sidan. På ett sätt ville jag nog inte ta vid det även om jag visste om det. Men jag önskar att jag visste de jag vet idag. Tänk vad jag hade kunnat bespara honom. Våran relation hade kanske inte varit lika bräcklig som den är i dag. Eller mer icke existerande relation.

Jag önskar mig ett tillfälle där jag får chansen att kunna få återberätta mina känslor för honom. Jag vill att han ska veta att jag känner av det som hände för tre år sen. Att jag känner det varje dag. Att det är något som påverkat mig.

Men då är frågan, vart är gräsen för egoism rimlig att dra? Tar jag kontakt är det för egen vinning. Det är för mitt eget bästa att jag berättar detta. Han kanske inte alls påverkats av det på samma sätt som jag. Då blir det hela enbart för min skull. Är en sådan sak värd eller ovärd? Jag vill inte trampa i någons klaver. Och jag vill inte heller måla i dom vita ytorna utav en bild som han jobbat länge med att förtränga..

Ibland vill jag bara vara någon annan, för en kort sekund.

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...