onsdag, mars 30, 2011

Att balansera livet

Det känns som att jag en fot i varje världsdel av vuxenlivet. En fot på arbetsplatsen, en fot på skolan, en fot inom föräldraskapet. Jag antar att det i stort sett är det som är livets balansgång. För människan är ju trots allt skapad till att föröka sig, så att man börjar balansera barn i min ålder är inget konstigt - om vi kliver tillbaks en sissodär 100 år i tiden. Numera är det nästan lite "fult" och skaffa barn så tidigt. Man ska göra så mycket. Vad då(?) brukar jag fråga mig själv då.

I vilket fall som helst så känner jag mig ändå lyckligt lottad för att jag fått in en fot i varje del av livet redan nu. På ett sätt så är det nog föräldraskapet som fått mig lite skarpare än vad jag var innan. Tänk att något så obetydligt som några få millimeter kan skaka om ett helt liv. Fantastiskt! Men även om jag är snäppet skarpare nu så betyder det inte att jag ännu har alla bestick i lådan. Sånt kommer utav livserfarenheter. Men några få teskedar och enstaka gafflar och knivar har jag - några fler än andra i min ålder kanske?

Det svåra med steken är dock denna, att lära sig balansera. Igår kväll när jag jobbade så satt jag och vi satt och kollade på tvn. En intervju där Loa Falkman medverkade om deras nya musikal-tappning på Romeo och Julia. Och då kommer dom in på att han gör väldigt många projekt samtidigt. Frågan var då, hur han fick ihop det. Loa Falkman började då förklara och menade då på hos ungdomen att det är meningen att man ska göra väldigt mycket och mycket mer när man är ung. För att kunna lära sig var den enskilda gränsen för hur mycket man kan göra, samtidigt som man ska kunna orka och hinna med.

Personligen gör jag mycket och ännu mer, men jag förstår inte hur jag orkar. Jag jobbar, går i skolan, tar hand om barn och planerar inför sjuttioåtta andra vid-sidan-om-projekt. Det där med att balansera har jag inte fått ihop än. Inte heller det där med att kunna fokusera, eller jag kan fokusera i viss mån. Det är barn och matematik. Där ligger den största fokuseringen. Men att jag har två andra kurser som jag bara gnäller om är sak samma tydligen. Men ja, jag ska nog lösa det pusslet också. Människan kan inte göra annat än att testa sig fram och lära sig av erfarenheter. Visst, man kan lära sig av andras erfarenheter. Men det bevisar inget om att man själv inte skulle kunna klara av det.

Människan är häftig. Jag är häftig.
Och idag ska jag nog prioritera min sociala samvaro med att ta mig en resa till Norrköping för att träffa en vän. Även det är något man måste lära sig att prioritera och lägga in i schemat. Vart står man utan sina vänner? Jobb, skola, barn och vänner. Och tänk dom som har pojkvänner också? Som är i ungefärlig situation som mig. Ojoj. Creds till dom! Själv har jag inte tid. Knappt att jag har tid för mina vänner. Men idag måste jag ta mig tiden. Och det kommer bli jätte bra!

måndag, mars 28, 2011

Fyndar-Michaela

Åh vad jag har fyndat idag! I morgon blir det utökning och kanske någon bild på vad som nyligen införskaffats. Det kommer bli otroligt fint! Har ordnat upp det i huvudet men inte i verkligheten. Men det kommer minsann att bli riktigt riktigt bra.

På återseende!

Nu är dom här!


Idag kom det ett paket i brevinkastet! (levererade av herr snygge brevbärare också!) Märkte att det var något som satt fast i brevinkastet så jag fick öppna dörren och lirka ut det från andra sidan. Och helt plötsligt så kommer herr snygge brevbärare nedför trappan. Denna gången tittade han på mig och sa hej. Och idag var jag normal nog och tittade tillbaks och sa hej tillbaka. Helt normalt. Inget fnittrigt eller dant här inte.

Men titta! Vilka fina klockor han kom med. Så super duper nöjd! Nu ska jag bara skicka efter lite vackra plagg så jag kan bära upp klockorna bättre. Härligt!

torsdag, mars 24, 2011

Fick på mig leggings, klänning och örhängen idag. Kände mig lite småfin och småstressad till skolan. Kilar ut genom dörren och vem möter man då? Jo, herr supersnygga brevbäraren! Han kilar förbi mig medan jag går ifrån dörren men vi möts samtidigt nere vid ytterdörren där han -hör och häpna- håller upp dörren åt mig! Det är så något på gång här.. Kärlek i trapphuset!

(att han inte tittade på mig eller stod med ryggen till vid dörren eller att han typ mer eller mindre sprang när jag väl kom ut hör inte till saken.. det är kärlek.. i can feel it!)

Raggmunkar

Jo, det är sant. Vi lagar raggmunkar på golvet. Inget konstigt med det.

onsdag, mars 23, 2011

Ett uns av panik

Det är inte lätt alla gånger, det ska gudarna veta, men saker brukar lösa sig. Nu har jag lugnat ner mig och svurit klart för idag. Jag har en tendens till att skruva upp mig lite väl mycket när saker och ting händer. Speciellt när det kommer till planering. Mycket spelrum av tid finns inte och därför kan jag inte planera därefter heller. Vilket gör att när saker och ting inte klaffar som det borde så blir det problem. Som nu till helgen. Detta är Nicos pappahelg, men han ringde idag och sa att han har fått influensan så han ville ta henne nästa helg istället för denna. Straxt efter vi pratat klart så fick jag panik. Det är min jobbhelg och han är sjuk. Det går inte och jobba samtidigt som man ska vara hemma. Den matematiken går liksom inte. Tyvärr så måste jag ha dom där pengarna så att tacka nej kändes inte helt okej.

Men tur är det när man har en familj som är så varm och mysig som min. Jag och barnet kommer att få bosätta oss hemma hos min kusin och hennes man. Barnets faddrar. Medan jag jobbar så tar dom hand om Nicoline. Tur har man ibland och sånt ska man ta vara på. Speciellt när det kommer till familj och släkt. Så vi hade minsann tur i oturen kan man väl säga. Men saker och ting löser sig, när man minst anar det. Så tack universum, du kan du när du lägger den sidan till!

Raggisar

Sprang förbi en spegel och fick en chock när jag fick syn på en zombie. Inte varje dag man ser en sån. Efter en stunds funderande insåg jag att det var jag som var en zombie. Alla vettiga människor vet ju att det inte finns zombies. Eller? Jag kände precis då att jag behöver sminka mig. Men då kom jag på att det kan jag inte. För att universum tror att jag är stenrik för häromkvällen slog jag sönder min foundation. Vem är så korkad så man tillverkar foundation i glasflaska? Eller snarare, vem är så korkad så man köper foundation i glasflaska? - jo, jag. Så nu måste jag köpa en ny. Jag är ju stenrik som sagt.

Ska kila och hämta ungfan på förskolan. Tänker släpa med mig vagnen för vi ska gå till affären. Och idag ska jag göra en storslagen middag! Jag tänker göra raggmunk. För första gången i hela mitt liv. Eller ja, alla maträtter jag testar är nog dom första? Kung i köket är jag då inte! Men makaroner blir det verkligen inte. Är så himlans trött på det. Så idag tänker jag inte fråga vad ungen vill ha till middag, för då låter det såhär "MAKALONEL!".

Raggmunk blir det. Häftigt!

Slå till!





Idag har jag unnat mig lite fina saker. Man behöver inte anledningar till allt man nu än gör. I och för sig så kan jag hitta på en bara för att. Nu ska vi se.. Jo! Jag får unna mig lite fina saker just för att jag är så söt. Där har vi min anledning.

I vilket fall som helst så har Pärlerian uppnått 500 gilla-markeringar på Facebook och nu firar dom det genom att ha 25% på hela sortimentet i deras web-butik. Och eftersom att jag har trånat sådant efter dessa två underbart vackra klockor så slog jag till. Var på väg att beställa hem dom igår, men jag blev så innerligt trött. Men idag, idag(!) så har jag klickat hem dom.
Just ja, erbjudandet gäller fram till den 27:e mars!
Så passa på.

Uggleklockan är ju bara för söt!

tisdag, mars 22, 2011

Verklighet

Känns som att livet sprungit om mig i omgångar. Jag har jobbat lördag, söndag och måndag. Två delade turer och en "normal". Idag var det svets-lektion och det väntar matte-lektioner onsdag, torsdag, fredag. Sen ska jag jobba i Norrköping lördag-söndag. Huvudet känns bortkopplat på något sätt, öronen ömmar och näsan rinner. Näsdukarna är mina bästa vänner just nu! Snart har jag supit ur KanJangen också. Livet kan inte bli bättre!

Jag har två distanskurser som jag inte kommit igång med ännu. Jag försökte med psykologin idag, men jag somnade. Det jäktar mig i röven. Att jag ännu inte kommit igång med dom. Jag måste komma igång med det snart. Ligger även efter i matten också och vad gör jag åt det? Jo, jag jobbar. Kommer ju även skriva högskoleprovet andre april också. Inte ens det har jag kollat något på.

Sen har jag ett hem, ett barn och en kattjävel som vill ha en bit av kakan också. Jag sitter inte vid datorn lika mycket om kvällarna för då diskar jag och plockar. Jag mår sämst när mitt hem är uppochner vänt. Så jag försöker hålla saker och ting i relativt bra skick. Men jag får inte ihop det ändå.

Känner mig inte helt hundra just nu. Det känns tungt.. Undra vad det kan bero på?

Brevbärar-update!

Det här är ju bara för roligt! Så det måste jag dela med mig utav till er. (det är brevbärar-blogg igen!) Det har ju spekulerats hej vilt kring vem denne man är. Spekulationerna har varit dessa 1. han var upptagen 2. han var en kusin till mammas arbetskamrat - som var upptagen. Och ja, min mamma har pratat om mig med sina arbetskamrater. Anledningen till det är att hon tyckte jag var rolig med min turban och mina lappar. Men det är helt okej, jag vet att jag är lite fläng ibland. Så varför ska jag hålla sånt för mig själv och inte låta andra skratta åt det? Ett skratt förlänger livet!

Men slutsatserna utav spekulationerna är dessa 1. det finns en snygg brevbärare i Norrköping. Och till nummer två som kräver lite längre presentation. Jag satt idag och kollade på en döhäftig film på min svetskurs och då ringer min mor. Hon verkar jätte glad och lite uppe i det blå av någon anldning. Hon frågade mig "hörre du, brevbäraren, var han blond och hade lång lugg?". Jag svarade att det var precis så han hade frisyren och då utbrister hon i telefonen "det är inte den där kusinen" -nehej? Helt inne i oxygen och bakeld. (jag var inte alls inne i det, jag pratade mer än gärna med mamma i telefon) Hon började dividera om att det inte var den där kusinen. Så min käre brevbärare är fortfarande helt okänd! Och till det roligaste i hela samtalet "han är inte ringmärkt! och han verkar trevlig, han hälsade". Seriöst, min mamma stalkar samma brevbärare som jag gör. Tur att mor är gift. Så slutsatserna är att 2. inte är jobbarkompisens kusin. Men det utesluter ju självklart inte att han är upptagen. Fast, om man jobbar som brevbärare så lär man ju inte ha hygien-föreskrifter. Så man bör ju få ha ring på sig om man vill. Men han kanske är modern och har den runt halsen. Vad vet jag. Men det är roligt och spekulera kring.

Då är frågan, vem fan är han då?! Jag menar, någon måste veta något.. Det här är GUSUM alla känner alla och alla vet vem alla är. Så mysteriet tätnar. Vem är denna heta brevbärare?

Idag gillar jag honom massor. När jag kom hem ifrån skolan lite halvt om halvt halvdöd så möts jag upp av en H&M katalog. Jag börjar bli kär i min brevbärare. Han vet vad jag behöver när jag är segare än segast! (haha!)

måndag, mars 21, 2011

Julskinka?

Jag har kommit fram till detta; min röv skulle bli en jävligt fin julskinka! Och hur vet jag det? Jo, jag vägde mig igår. Jag verkligen avskyr vågar. Det sätter griller i skallen på mig och jag får lust och bara svälta mig själv. Och vad jag vet så är det inte rätt grej för att gå ner i vikt.. Detta är förklaringen till varför jag personligen inte äger en våg. För jag skulle väga mig stup i kvarten och helt plötsligt blir det tjugohundrasex och jag pendlar mellan hetsätande och anorexi. Nej tack!

Men det är så typiskt kvinnligt.. Vart allt sätter sig liksom, det är röv och lår. Det vill säga dom svåraste partierna på kroppen för att få i shack. Mina inre smurfar hoppar av glädje! Men det blir tame fan och släpa in crosstrainern i vardagsrummet och göra mitt ultimata bästa framför ett avsnitt Ghost Whisperer. Inte mer med det. Tanken är ju inte direkt att sluta äta och få anorexi utan mest få en mindre och sötare julskinka.

fredag, mars 18, 2011

Ja just ja, något var det i alla fall

Jag var på skitbra humör och skulle skriva en världsrolig grej. Men sen satte jag på spotify och min stjärniga-lista. Och då blev jag lite -buhuhuh och började titta ner i marken. Tänk, om jag inte hade haft lite problem med att gråta så skulle jag gråtit en skvätt och sen hade det varit bra. Men inte fan ska det vara så lätt inte! Nej, uppebarligen inte. Men det var inte det jag skulle skriva.
För övrigt så har jag verkligen varit på hugget idag när det kommer till skrivandet. I'm on fire! Skämt å sido. Jag vill klargöra en sak och sen vill jag förklara en sak. Vi numrerar skiten för att underlätta.
1. det är nog förklaringen tror jag(?) Jo, min snygga brevbärare är ännu okänd. Det som skrivits tidigare är några mindre missförstånd. Det finns tydligen en snygg upptagen brevbärare i Norrköping. Men där bor ju inte jag. Jag bor ju fortfarande kvar i Gusum. Så mr snygg brevbärare är fortfarande okänd.
2. det här är ett klargörande. Jag är konstig, men inte så konstig. Idag har jag varit konstigt med allt mitt skrivande. Men till vardags så är jag inte ens hälften så konstig. Okej, visst, jag är spontan. (trodde spontaniteten dog ut dagen jag blev mor men icke.. I'm back! - seriöst, jag blir rädd för mig själv snart..) Jag tänker då inte förfölja denna stackars brevbärare. Men det var en rolig grej som spårade ut lite.
Så, då var det gjort. I detta nu så sitter jag i mitt gamla vardagsrum hos min mor & far. Har sällskap av tre hamstrar och en kanin. Det ser nästan ut så som det gjorde när jag bodde här. Förutom att det var mer städat. Syrran har inget större intresse av städning, märker jag. Här inne började Nico utforska världen. Vända sig, rulla, krypa, klättra, gå. Galet vad tiden går.. Nu sitter jag här och min nästan treåriga dotter ligger i vårat gamla sovrum och snusar. Minnen..
I vilket fall som helst så ska jag ta och slänga mig i säng snart. I morgon ska jag upp och jobba på demensen och jag går delad tur till och med. Lyckansost, det är jag! Fick lite utav en ångestkänsla där.. Men det skakar vi av oss. I morgon kör vi så det ryker!
Godnatt.

Bekräftad teori

Jamen jaha. Där kom det. Genom en kommentar på bloggen så visare dig sig att herr ruskigt-snygga-brevbäraren är upptagen. Det var då självaste Gertrud. Det bekräftar i och för sig min teori jag har vridit och vänt på ett tag. Att alla snygga män är antingen gay eller upptagna. Ja, nu sitter man här i vuxen träsket och det första man gör när man ser en snygg man är att kolla ringfingret. Vad hände med ungdomen?! Vad hände med spontan kärlek.. När man bytte ut pojkar lika ofta som man bytte trosor? Tänk att jag faktiskt är så pass vuxen så jag kollar efter förlovningsringar. Jag är bara 23! Är det såhär vuxenlivet fungerar? Då kan jag summera det till två ord; det suger! Men äh. Inte vara bitter inte. Jag har fler karlar på lager. Jag har en på The Phone House och en på Anderssons bokhandel. (Carlings karlarna är ganska fina dom med!)

Nej, jag får se min lapp-flirt som över. Fick ingen post idag så jag antar att han inte såg lappen. Eller att jag satte upp den försent. Eller så är han bara fräck och inte tar ner lappen. I vilket fall som helst så har jag haft jätte roligt! Det är huvudsaken. Fast vem vet, på måndag kanske den "riktiga lappen" hamnar med tejp på brevinkastet. Bara för att få en reaktion. Vem vet? (hihihihi!)

Utlottning

Är med och tävlar hos Love and be proud om valfritt smycke!
Var med ni också!

Lapp-it!

På en töntighets-skala 1-10 så känner jag mig som en 212:a. Men, jag skrev en lapp i alla fall. Satte även upp den på mitt brevinkast. (jag har blivit galen på riktigt!) Vilken normal människa sätter post-it lappar på brevinkastet och försöker ragga på brevbäraren?! Jag borde gömma mig.. Eller ta ner lappen.. Men nej, det här blir en "saker jag ville göra innan jag dog". Flirta med brevbäraren. Äh, det skadar väl inte att vara trevlig heller. Vill ju inte skrämma bort honom på något sätt.

Vilken fredag förmiddag.. hahaha..



torsdag, mars 17, 2011

Jag tänker börja med en positiv sak. Innan jag går på djupet av mina känslor. Bo Kaspers Orkester. Det finns inte ord för känslan jag får när jag lyssnar på dom. Jag har försjunkit in i albumet 8 som gavs ut 2008. Kollade precis upp det, det är ju mer eller mindre passande för vad jag kommer fortsätta skriva om. För det är precis vad jag har gjort, försjunkit mig in i året 2008. Ni som känner mig. Låt mig få älta, jag bara måste. Jag måste få känna. Jag måste få ta på det och inse att det är verklighet. Det är min verklighet.

Jag har börjat fundera över vart gränsen för egoism är rimlig att dra. Mina tankar har under en lång tid spunnit på om jag kanske ska ta kontakt. En kontakt som dog ut för snart tre år sedan. Det är av olika anledningar som jag vill göra detta. Dels för att jag vill få chansen att förklara ett ämne som ännu är orört. Det är mycket som är osagt, mycket osagt men många handlingar utförda. Jag skulle vilja se och känna på den verklighet som jag lever i. En verklighet som jag ibland får fram som inbillning. Ännu en sak som jag tycker är fantastiskt. Min traumatiska upplevelse, som jag var i, som jag bevittnade, som jag kände. Kan jag idag, tre år senare, få till att det aldrig hände. Att det var något annat. Att jag hittat på. Att han inte fanns. Den känslan kan ge mig en följd känsla av att jag är galen.

Men jag vet bättre och jag vet att jag inte inbillat mig. Även om jag skulle föredra att det var inbillning. Att jag aldrig stod där med kniven i hans rygg, att jag aldrig sa de ord jag sa, att jag aldrig lät honom gå vid min sida till slutet. Det är ett faktum, känslan som jag måste bära. Ni kan säga vad ni vill om detta men det är en sanning som inte går av för hackor. Jag känner skuld. Det är egentligen inget konstigt. Det är bara väldigt hårt. Men hårt mot hårt som man brukar säga. Jag får stå mitt kast, det är inte mer med det. Det är inte den känslan jag vill få bort. Jag lär mig leva med den för var dag som går. Men konstigt nog känns det inte som en tyngd. Utan det känns mer som ett sår, ett öppet sår som är beläget inombords. Ibland svider det till extra mycket. Men en viss mängd smärta är det varje dag. Som jag lärt mig leva med.

Det är konstigt det där att man ibland vill göra saker ogjort. Jag är inte den sorts person som ångrar saker jag gör. Men en sak ångrar jag. Som jag ångrar djupt.. Är att jag lät saker ha sin gång. Jag visste från början vad som skulle hända och jag är så innerligt förtvivlad över att jag inte gjort något åt saken medan jag kunde. Jag hade fixat det själv. Han behövde inte gå bredvid mig. Men det var en trygghet. Det var ett val ifrån hans sida. Och jag föll för det. Jag trodde lite mer än vad jag gjorde innan och helt plötsligt var det ett vi och inte bara ett jag. Att jag inte förstod att jag redan var ett vi. Men det är klart, man lär sig av sina misstag. Jag spelade mina kort rätt men stod inte bakom dom så pass mycket så att jag vågade släppa taget om hans hand på riktigt.

Jag har gjort många misstag gällande honom. Jag ångrar de två gånger jag åkte ner till honom. När jag var ett vi. När jag var så pass naiv och inte förstod att andra såg oss och hade en åsikt. När jag var så naiv då jag trodde att vi var vi. Och inte att jag var ett vi och han var den som bara höll min hand på vägen. Det låter så fel och skriva, men i min värld var vi ett vi. Det var han och jag och det jag bar på. Det jag bar på som inte var hans utan bara mitt. Men vi på något sätt älskade oss igenom en betongvägg och försökte så gott det gick efter det. Det tar på krafterna, men vi lyckades.

På ett sätt undrar jag hur mycket av det som skedde var äkta. Ibland brukar jag plocka isär hela min minnesbild. Bit för bit, dag för dag, timme för timme, sekund för sekund.. Menade han allt han sa? Vad var sant? Vad sa han för att jag skulle må bra? All beröring, var det menat som väl? Alla telefonsamtal, alla träffar, alla ställen vi besökte? Var det äkta? Eller tänkte han mer på min lycka? Sen tänker jag på hur han kände. Hur kände han när han såg mig? I efterhand inbillar jag mig att han hatade mig. Men att han älskade mig samtidigt. När jag tänker på vad han måste ha känt när han såg mig så blir jag bara gråtfärdig. Tänk om det var jag. Tänk om jag såg min partner växa samman med något som inte är mitt. Något som aldrig kommer bli mitt. Något som för alltid kommer vara någon annans. Det måste ha varit hemskt för honom.. Och att jag inte förstod det då. Det gör mig bara ännu mer ont i mig.

Allting grundar sig nog i att jag vet mer nu. Och att jag då inte hade en aning. Jag blir ledsen över att jag inte kunde se på det med dom öppna ögon jag har i dag. Just då, önskar jag att jag hade kunnat förustspå saker lite bättre. Jag hade ett hum, men åtsidosatte det ganska snabbt. Eller mer att jag la det långt bak i huvudet. Medveten om det, men avsiktligt la jag det åt sidan. På ett sätt ville jag nog inte ta vid det även om jag visste om det. Men jag önskar att jag visste de jag vet idag. Tänk vad jag hade kunnat bespara honom. Våran relation hade kanske inte varit lika bräcklig som den är i dag. Eller mer icke existerande relation.

Jag önskar mig ett tillfälle där jag får chansen att kunna få återberätta mina känslor för honom. Jag vill att han ska veta att jag känner av det som hände för tre år sen. Att jag känner det varje dag. Att det är något som påverkat mig.

Men då är frågan, vart är gräsen för egoism rimlig att dra? Tar jag kontakt är det för egen vinning. Det är för mitt eget bästa att jag berättar detta. Han kanske inte alls påverkats av det på samma sätt som jag. Då blir det hela enbart för min skull. Är en sådan sak värd eller ovärd? Jag vill inte trampa i någons klaver. Och jag vill inte heller måla i dom vita ytorna utav en bild som han jobbat länge med att förtränga..

Ibland vill jag bara vara någon annan, för en kort sekund.

Snygg brevbärare

Jag hade nyligen kommit ut ur duschen. Fått på mig ett halterneck linne och ett par trosor och vandrade runt i mitt sovrum. Sen hör jag brevbäraren hålla på med mitt brevinkast. Helt plötsligt ringer det på dörren. "vart är mina mjukisar?!" tänkte jag högljutt. För inte kan man öppna dörren iklädd endast trosor och linne? Nej, någon gräns får man minsann ha. Handduken hade jag virat upp i en turban på huvudet och mjukisarna hittade jag efter många om och men. Sen sprang jag mot dörren. När jag väl öppnat dörren står brevbäraren där - aldrig sett en sådan ruskigt snygg brevbärare förr! Sen kommer katt och barn och tror dom ska få gå ut. Så jag slår igen inner dörren och kommer ut. Sen tror jag nog att jag bara tog mitt paket och gick in utan att säga tack (?)

Fy så oförskämd jag är! Men jag var lite halvstressad. Sen skämdes jag nog lite över hur jag såg ut när jag tog emot paketet. Men det var en vacker karl, måste jag säga. Inte alltid man stöter på en vacker karl som ringer på dörren sådär. Fast lite dåligt samvete har jag nog över att jag inte sa tack. Får sätta en lapp på dörren i morgon och då ska jag skriva såhär

"Hej du snygge blonde-brevbärare. Ber om ursäkt för att jag inte tackade för den personliga handräckningen igår förmiddag. Om du är singel så är jag mycket intresserad utav ett giftemål. Jag gör vackra barn. Så du vet. Ja, du vet vart jag bor. Ha en bra dag!"

Eller vore det lite för på mån tro? Haha!
Fick en frågan utav en "Lisa" där personen frågade om Nico's pappa finns med i bilden.
Mitt svar på den frågan är; Ja.

tisdag, mars 15, 2011

Med våldsam kraft

Gångerna hjärtat försöker slå sig ur min kropp är inte nådiga. Det gör ont i varenda liten fibertråd i min kropp när något händer dig. Det är gångerna jag verkligen får reda på att jag lever. När stunden kommer och jag börjar inbilla mig att något försöker ta dig ifrån mig.

.. men egentligen var det bara en i slagen tand och ett jack i tungan.
Vi var på jourkliniken med tungan. Men dom gjorde inget åt det. Dock ska vi kontakta vårdcentralen i valdemarsvik för en andra åsikt och i morgon ska vi röntga tanden på folktandvården. (så tanden under inte skadats) Det känns bra att den värsta faran är över. Men rackarns så rädd man blir när saker händer.. Jacket i tungan är bara för läskigt. Aldrig sett något liknande faktiskt. Hon måste ha slagit i med en rejäl kraft för att åstadkomma det där. Så att hon slog i en hink känns skapligt konstigt.

I morgon ska vi bara äta glass! Heeela dagen!

måndag, mars 14, 2011

Bilder


"mamma ha skägg!"


Mitt hjärta viskar ditt namn när du sover.


"Jo, mamma ska ha pippi-toffsar!"


Det är jätte roligt och leka med mammas hår.


Ingenting får mig lyckligare än att få hem min dotter.
(ännu lyckligare blir jag om barnet är glatt! vilket hon var.)


Nicoline, stor & stark kärlek.
Ingen är som du.
Utan dig, inget jag. Det är vi.

söndag, mars 13, 2011

Hårfärgning



Såhär blev slutresultatet. Känns helt okej faktiskt. Ska lägga i lite slingor om en cirkus fyra veckor ungefär. Så blir det nog ljust och vackert fram mot vårkanten. Håret ser förövrigt ganska konstigt ut på bilderna. Men det beror på att dom är tagna i kasst badrums-ljus. Ska försöka ta lite bättre bilder i morgon, bilder som skapar rättvisa. Men det ser bättre ut i verkligheten än på bilderna!

fredag, mars 11, 2011

Snack i mellan.

Det går i ett kan jag meddela. Jag jobbar, pluggar och tar hand om barn. I mellan allt detta så lagar jag mat, städar, tvättar och leker. Och utöver det så springer jag på bad och gympa med ungen. Vid sidan om det så pott-tränar vi. Eller ja, det gör vi inte egentligen. Hon har bara inte blöja på sig och så kissar hon på pottan. Det faller sig ganska naturligt numera, klart det är lite tjat från min sida när hon hållt sig väldigt länge. Men utöver det så funkar det fint. Hon är till och med blöjfri på Förskolan sen två dagar tillbaka. Saker och ting flyter på helt enkelt.

På jobbet har det varit magsjuka, men pepparpeppar så har jag klarat mig. (vitpepparkorn!) I helgen står jag uppe på två jobb-listor utifall personal skulle bli sjuka. Vikarie-livet, you've got to love it! Mitt andra jobb i Norrköping ringde i morse och frågade om jag kunde jobba i helgen om personalen skulle bli mer sjuka. Det värsta är dock att jag har inga direkta tider. Men dom ringa om det skulle vara nåt. Men det får gå. Har bara tänkt ta det lugnt i helgen ändå.

Så idag blir det ont om tid för att hinna allting. Tänkte laga till en ordentlig middag efter jag varit i skolan och hämtat barn. Samtidigt som jag ska göra mig lite fin då jag har speed-dejting idag. Ska då träffa ett par väninnor och sen en annan vän. (vad säger man om manliga vänner? manvänner? äh, skitsamma.) Jag ska fika för fulla muggar idag i varje fall! Med alla möjliga kön på vänner.

Nu har även mina två distans kurser dragit igång också. Så jag beställde studielitteratur igårkväll. Det var lite "jag-vill-ta-livet-av-mig"-känsla när två böcker gick på 800 spänn. Jag kunde ha köpt SKOR för dom pengarna.. Men äh, skola är viktigare än skor.. (guuuuuuud vad jag ljuuuuger nuuuu!) Men skit i det. Jag får jobba lite till så kan jag köpa skor, också. Så gör vi.

Nu väntar balkongen och kaffet.
Hörs!

tisdag, mars 08, 2011

Sist jag såg en domherre var när jag var på väg till skolan i mellanstadiet. Jag har inte sett någon sen dess. Har dom dött allihop?

När såg du en domherre sist?
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...