fredag, november 26, 2010

Alla nubbar!

Och den där tösen som jag har gett liv.. Hon.. Ja, hon är minsann en magnifik varelse! När vi satt i bilen så satt hon i baksätet och sjöng. Hon sjöng "alla nubbar, alla nubbar, alla nubbar vill vaaala katt!" Vi hörde först inte att hon sjung, vill vara katt. Utan jag och mamma undrade varför hon sjunger "alla nubbar". Det lät inte rätt. Men det tog inte lång tid innan vi kom fram till att det var Aristocats och sången "alla snubbar". Sen hade vi allsång i bilen, en katt för sin hatt. Ungen har bra smak vad det gäller melodier och sjunga.

Fenomen

Tänkte jag skulle dra upp ett fenomen som jag såg för många år sedan. (oj, många år sedan? hur gammal är jag egentligen?) Jag var väl i runda slängar runt 18 år kan jag tänka mig. Mormor, mor och jag befann oss på Ikea i Linköping. Och som man gör när man är på Ikea är att springa runt och hitta en massa onödiga ting som man fastnar för men egentligen inte behöver. Och när man väl hittar den där perfekta saken som man fortfarande inte behöver så vill man gärna att någon kommer och meddelar en åsikt. Jag vet inte om alla gör såhär, men jag gör fortfarande så. Jag skriker alltså "MAMMA! TITTA!" som ett barn. Fast inte lika gällt? Eller jo, det är det säkert. På Ikea springer det ofta runt en massa familjer. Med andra ord, det finns hur många mammor som helst. Och det fenomenet som jag stötte på då är detta, även om jag var hundra meter ifrån min mamma och ropar på henne så svarade alltid rätt mamma. (min mamma alltså) Och det är ju bara för häftigt! Jag menar, namnet mamma är ju lite utav ett universal namn. Det är många som kallas det. Så egentligen, när man ropar mamma, borde alla reagera, för alla är mammor. Men mammorna reagerar endast på sina barns rop. Det om nåt är så himla häftigt.

Det hände idag igen när jag gick med min mamma på Ica. Hon sprang iväg som vanligt och jag hittade något som jag ville visa antagligen och så ropade jag på henne och stannade och svarade mig. Det befann sig hur många kvinnor där som helst. Men just min mamma hörde mig. Fantastiskt! Jag kom av mig och kom på detta fenomen som jag skriver om just nu. Vi gick där med mammas väninna också. Mitt i alltihopa blev jag så frustrerad att någon säger "Michaela" om och om igen men jag ser inte vem det är som ropar de. Min mamma skrattar åt mig. Hennes väninnas dotter var med och hon heter också Mikaela. Hon säger sen att alla mammor hör sina barn, men när mammorna ropar på sina barn är det alltid fel barn som svarar. Det är också ett fiffigt fenomen!

Kändishysteri

Kolla mamma, det där är ju Ann Söderlund!
- Jaså?
Jaa, duvet, hon är ju journalist?
- Jaha..?
Åh! Hennes bok vill jag ha!

Det kopplade inte för fem öre kan jag meddela. Senare satt vi och käkade lite och så börjar mamma nämna att det satt någon i entrén som hon kände igen ifrån tv. Men hon kunde inte koppla ihop med något namn. "Men mamma, det var ANN SÖDERLUND! Programledare och journalist!" Då ramla poletten ner. "Jaa, jag har ju sett henne på tv. Hennes bok måste nog vara rolig". Tog inte lång tid innan jag fick lite kontanter och sprang och köpte hennes bok. Signerad till och med. "Till Mickan & Lena". Ja, mor fick vara med på ett hörn också. Dö tufft. Inte varje dag man springer på kändisar sådär. Hon, om någon, skriver ju hur bra som helst. Tänk om man själv kunde skriva så.

Förövrigt, det är bara Ann Söderlund som får kalla mig för "Mickan". Ingen annan. Capice?!

torsdag, november 25, 2010

Tekniskt lagd? Eh, nae.

"Nu är det såhär. Jag har en tjocktv och har precis köpt en bluray-spelare. Snabbt svar, funkar de eller funkar de inte? Behöver jag något extra? Typ en mellan kopplad brödrost? Jag vet inte. Men ja, svar mottages varmt!"

Det är ju pinsamt att människor tar mig på skämt när jag skriver en sådan här presentation på porrigt. Jag menar, jag är fullt ärlig! Fick världens utförligaste svar och jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting. Men det har något med bilden och göra.. Något med bild och försämring bla bla bla..

Hur kommer de sig att jag inte förstår sånt här? Farsan är ju liksom bright och hajjar sånthär. Men inte jag? Varför går inte sånt i arv för. Vilken besvikelse. Förstå vilken idependent kvinna jag kunde ha varit om jag förstått mig på teknik. Då hade jag klarat mig hur bra som helst! Men, man kan inte få allt här i världen tydligen.

Ärligt talat, kan inte bara någon komma hit och FIXA tvn och bluray-spelaren åt mig? Så jag slipper tänka..

Brist på kvällsmys?







Brist på kvällsmys är det inte sen herr Otto flyttade in på Skolvägen. Han ligger just nu och sover mellan mina ben. Han trivs bäst i mitt knä. Märks det?

onsdag, november 24, 2010

"Släpp den du älskar fri, om han älskar dig tillbaka kommer han återvända"

Detta är ju en klassiker. Vacker, koncis och återberättas om och om igen. Jag förstår konceptet det gör jag. Men bara för att det är en fin teoretisk tanke betyder ju inte att det fungerar i praktiken. För jag menar, hur kan det funka? Ska man bara vakna upp en dag och tänka "amen shit, henne vill jag ju ha ändå!" och så ringer man och bah "hej! jag vill ha dig." och så slutar de "jaha? du har hittat en ny.. jaha.. ja, lycka till då?". Så det kan ju inte gälla i alla situationer. Eller alla förhållanden för den sakens skull. Så, vart går gränsen? Finns det fler? Typ, Släpp den du tror dig älska så hittar du en annan eller kanske Håll fast i den du älskar tills du inte vet vad du heter, det finns inga fler än den där. (?) Jag är förvirrad. Likadant den där "har du missat den bussen kommer det alltid en till" jag menar, vafan?! VAD menas med den då? Jo, att det kommer fler. Kan inte direkt påstå att det är någon kö utanför dörren. Vet dom inte vart jag bor? Eller just ja, det är bussar så dom kommer inte in genom porten, dum jag är. Nej, det där med ordspråk fungerar nog inte i praktiken. Inte något utav dom. Eller ja, kanske den med bussarna då? Om man tänker att en kvinna/man är en buss.

Nej, jag tror inte dom fungerar. Det finns fler faktorer än att man bara vaknar en vacker dag och inser vad man har missat. Dessutom, ju längre tiden går desto svårare blir det att våga. Tja, vad ska man säga om saken? Det är en fin tanke, men det lär ju inte funka.

Lägga ner kanske?

Vilket underhållande koncept jag bedriver här på bloggen. Extrem ältande och maxad bitterfittighet. Egentligen så spelar det väl ingen roll eftersom att det inte är någon som läser.

Så varför skulle jag bry mig? (nej, mitt humör är inte världsbäst)

tisdag, november 23, 2010

Tjuv!

Idag har jag varit hos min kära mor. Jag bestal henne på diverse bra-och-ha-saker som jag ansåg att jag behövde mer än vad hon behöver. Det blev en hel del. Hon börjar bli nervös, min kära mor, när jag kommer på besök. För jag hittar alltid grejer som jag på något sätt bara snor med mig utan och fråga. Bland annat så har jag stulit julgardiner, diverse dukar och en pärm. Samt tusen små prylar som är mina egna julsaker. Även Nicolines julsaker fick jag med mig hem. Så lite pyntat kommer det nog bli här hemma inom en snar framtid. I morgon ska det strykas gardiner och storstädas för er som undrar.

måndag, november 22, 2010

Ett klick ifrån en tågbiljett

Jag funderar i ärlighetens namn på att sätta mig på ett tåg och sätta destinationen emot Hässleholm. Samtidigt som jag tänker på det så får jag en känning av att jag har gått och blivit totalt galen. Eller värre än galen, vilket ord som helst som beskriver en person som helt väck i huvudet. Mina tankar spinner i en oerhörd takt och jag har svårt och få grepp om verkligheten. Svårt att få grepp om hur mitt tänk bör vara till vardags. I vaket tillstånd återupplever jag minnen som tillhör dåtid. I sömn drömmer jag mardrömmar om hemska scenarion som jag ber till gud att dom aldrig kommer inträffa. Drömmar om att allting får ett slut och ord förblir osagda. Känslor förblir outredda. En större skuld än vad från början var. Jag behöver ställa mig ansikte mot ansikte med Hässleholm och avsluta det som hände för två år sedan. Jag behöver knyta mina trådar och acceptera det faktum som fortfarande kvarstår. Men jag behöver hjälp på vägen. Frågan är om man vågar ta steget, eller om man ska gömma sig i skugga en stund till? Min själ är nästintill uppäten och jag vet inte hur länge till jag orkar bära detta. Jag måste få sätta punkt, men jag kan inte göra det själv.

fredag, november 19, 2010

Fredag

Hoppar inte att tiden går lika sakta på jobbet senare. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att fördriva tiden? Fast, inom en snar framtid blir det att dra sig inåt mot jobbet. Blir att jobba kväll idag. Inte fy skam de inte. Tredje dagen inom hemtjänst och idag kommer jag gå helt själv. Tur att området inte är så värst stort. Men små nervös det är jag. Koll på nycklar och telefoner. Dom har nyckelfri hemtjänst så det mesta styrs med en telefon med att låsa upp och låsa dörrar. Små fränt faktiskt. Men jag är skapligt lättlärd så det kommer nog gå kanon.

Kommer även jobba i morgon och på söndag också. Blir två delade turer. Både lördag och söndag. Fast är det en ledig helg så är det. Då kan man lika gärna jobba när man har möjlighet. Och ju mer jag jobbar desto mindre behöver försörjningsstöd rycka in med. Så det är en win-win situation.

Tänker mig lite thé just nu och choklad. Sen tänker jag nog plocka ihop det jag behöver för ikväll. Känner dock inte för att åka bil, det är lite små snöigt och jag kan tänka mig att det är halt ute. Men det är bara och ta det lugnt antar jag.
Tjingeling.

torsdag, november 18, 2010

Vilken rörig morgon.

Allt började redan igår när jag kom fram till att jag hade glömt min mobil på jobbet. Klockan var runt 21:43 när jag upptäckte detta. Det är inte bara och vända och åka tillbaka heller eftersom att jag i princip var hemma och att det inte är någon bemanning inom hemtjänst över natten. Det kändes allt utom smidigt. Åkte hem till mor där min dotter befann sig och det resulterade i att vi fick sova kvar. Hade ingen telefon att kunna ringa dagis med dagen efter så jag vi stannade kvar. Saken var då den att det kändes fel när jag ringde dagis och sa att hon inte skulle komma. Börjar bläddra i min almanacka och inser varför skon klämmer. Jo, det är ett möte med arbetsförmedlingen idag vid 10. Jättebra! Tänkte jag för mig själv. Vad det gäller arbetsförmedlingen så är det kniven mot strupen. Kommer du inte, ryker pengarna. Så det vara bara och glatt ringa upp dagis igen och förklara läget. Men det rörde till de lite tydligen för hon lät bitter i telefon. Men vad sjutton ska jag göra? Så, planen är denna, arbetsförmedligen och sen åka in till stan för att leta efter telefon. Sedan hämta unge vid 15. Det kan funka? Hoppas jag..

Vad rörigt det ska vara hela tiden! Jag har ju allt i den där telefonjäveln. Irriterande.
Men det löser sig!

onsdag, november 17, 2010

Orka hålla fasaden uppe

Jag har ingen större lust att dela med mig av saker här längre. Känner mer för att bära på det själv. I det stora hela så är jag bara riktigt trött på människor. Börjar tro att det det där med vett är lite old school i dagens nuläge. Allmänt trött på internet med andra ord. Människor bara spyr ord och står inte ens för hälften. Vad är de för mening med de? Det känns så löjligt. Inte ens en femtedel av det som skrivs och hetsas om skulle fan inte ens komma på tal i en verklig diskussion.

Jag dissar internet, människor och lame-ass diskussioner.
Tack för mig.

tisdag, november 16, 2010

Ett tim-vikariat inom vården kan jämföras med ett onenightstand.

Ett samtal, en avsikt, en utsatt dag och tid. Man lägger på sig den bästa sidan mänskligheten någonsin skådat. Dagen kommer och man träffas, alltid en ny första gång. Man småpratar och regler sätts upp. Specifikt arbete inom vissa ramar, kliv inte utanför. Man hoppar in som ingenting. Det är inte någons första gång. Nyckelordet är tillfredsställelse. Visa vad du går för. Visa allt du kan och ännu mer. Håll humöret uppe och le. Gå därifrån nöjd och glad. Dom verkar nöjda med mitt arbete. Känslan är omättad. Han kommer ringa.

Man väntar ivrigt på att telefonen ska ringa. Det går flera dagar och man inser att det kanske inte var mer värt än så. Ett behov vid ett tillfälle. Inget mer, bara ett par intensiva timmar. Men man hoppas och man väntar. Kanske kanske kanske?

Just därför är ett tim-vikariat inom vården likvärdigt med ett engångsligg. För ordet tillfälligt är inte det man vill ha i det långa loppet. Att strö-jobba och att strö-ligga är inte ultimat. Att vikariera en dag inom äldrevården signalerar "ge mig fast anställning". Att engångsligga är som att säga "behåll mig lite längre än bara för en kväll". Tillfälligt är ordet som inte ingår i vårat levnadsideal, inte i mitt i varje fall.

Däremot, en skillnad är att man tjänar pengar som tim-vikarie.

söndag, november 14, 2010



When I see your face
There's not a thing that I would change
Cause you're amazing
Just the way you are
And when you smile,
The whole world stops and stares for awhile
Cause girl you're amazing
Just the way you are

lördag, november 13, 2010


Jag är väl inte ful
har inga större fel
jag har hållit mig ren
orkar spela med
jag köpte nytt igår
klarar av att stå ut
det gör mig ingenting
för jag har gjort slut
med det som var förr
det har jag lämnat kvar
det får vara glömt
det var något som var
för jag har börjat tro
att det finns något mer


torsdag, november 11, 2010

Shoppingtur

Det har handlats kläder till damen som är mellan två storlekar. Alltid lyckas hon pejla in mellan säsongerna. Att det är då allting hon äger och har är för smått. Men nu har vi lyckats fylla upp garderoberna med kläder som hon ska kunna ha, åtminstonde fram till sommaren. Så det blev en rejäl shoppingtur efter barnkläder.

Just nu halvdör jag lite för min huvudvärk är extrem. Funderar på panodil och sängläge. Orkar inte kolla på Criminal Minds vid 21 även om jag egentligen vill se de. Äh. Sova blir det.

onsdag, november 10, 2010

9 rätt

Kan gladeligen meddela att jag lyckades skrapa ihop 9 rätt på mitt prov jag hade igår. Nio rätt låter inte som någon större bedrift för somliga kanske. Men för mig är det nio jättestora kliv.. mot ett godkänt i MaB. För jo, jag blev godkänd. Nio ynka rätt behövdes för att få godkänt. Jag fick nio storslagna rätt! Jag blev godkänd! Mitt första prov och jag klarade det. Jag är helt i extas över mig själv. Det är en enorm bedrift för min del. Det bevisar att jag inte är korkad, jag kan tänka rätt, jag kan få till de.. Jag kan göra rätt.

Kopparlyktor


Hur vackert är de inte med kopparlyktor? Enligt mig, är det helt otroligt vackert. Sprang förbi Röda korsets butik nere i Valdemarsvik och fick syn på två ljuslyktor i koppar som jag blev riktigt förtjust i. Skickade senare mor för att köpa dom då jag hade bråttom till min lektion. Men mina blev dom. Och idag hittade jag en till på Auktionsbyrån. För ynka 2o kronor så fann jag ännu en kopparlykta som är helt magnifikt vacker! (den till höger) Två lyktor är för värmeljus och en är för längre ljus. Galet fint är de med kopparlyktor. Idag fyndade jag även tre silverfat på Röda korset. Två mindre och ett stort. Tanken är att jag ska bygga upp något fint med blockljus på faten. I vilket fall som helst så är jag extraordinärt förtjust i mina nya inredningsdetaljer. Koppar och silver, en vacker kombination minst sagt.


tisdag, november 09, 2010

Det där med skor

Det ska inhandlas skor. Det är mer eller mindre ett akut måste. Funderar starkt på dessa Bronx Tide i brunt. Känns väldigt varmt, vintrigt och sen är det en ganska schysst look på dom. Däremot känns priset inte riktigt i min prisklass. Men det kostar och vara varm om fötterna har jag konstaterat. Men jag funderar än så länge. Tror att helgen kommer spenderas inne i stan på jakt efter skor, till mig. Barnet är ju helt klar inför vintern. Det är bara jag som fryser röven av mig när jag går ut. Men det ska det minsann bli ändring på. För frysa om fötterna är det värsta jag vet. Så du vet det.

Tisdag

Det ösregnar ute just nu och liten ligger och snusar i min säng. Innan jag gick upp och gjorde frukost kollade jag till henne när hon låg brevid mig. Hon ligger nedanför kudden och fäktas lite med en handen och på hennes kudde låg det en liten Otto som inte kunde haft de mysigare än vad han hade. Det är snart dags och väcka lilltösen och bege oss. Har en dryg timmes resväg emot jobb. Efter jobb blir det skola och prov. Och än är det bara tisdag.

Men nu börjar dagen.

måndag, november 08, 2010

Roligheter

Liten ska vara på förskolan halv sju och jag ska vara på jobbet vid halv åtta. Efter jobbet har jag en timme på mig att ta mig ner till Valdemarsvik för då ska det skrivas prov på kapitel 2 i MaB. Har jag pluggat? Nej.

Dessutom måste jag sova, duscha, plugga och diska. Jag tänker inte göra något av de. Visste ni att jag har gått upp tre kilon sen sist jag vägde mig? Jo, det har jag. Vet inte vad jag känner för de. I klädväg så ogillar jag de. Dessutom är jag skit rädd för att bli gammal. Det är de värsta med att bli mamma. Man ser hur stor barnet börjar bli och helt plötsligt så blir det påtagligt att man själv åldras. Kul, jätte kul.

Just nu känner jag mig fet och gammal. Jag blir 23. Pinsamt och känna så. Nu har jag slutat känna så. Nu blir det dusch sen sängen. Ja, så blir de. Sen lär vi oss acceptera åldrandet och mina extra kilon i morgon. Yes, så gör vi. Godnatt.

Arbetar-dag

Snart dags och bege sig mot Norrköping. Blir lite knäckande på Förskolan. Kommer nog bli lite roligt, förutom att jag fasar över att vara ute. Det är kallt så in i helvete och då vägrar jag gå ut. Köra bil när det är snorhalt och frost över hela bilen är inte de roligaste heller. Förövrigt så hatar jag biljäveln. Det är ett sattyg sänt från underjorden! Men varje gång jag klagar till far min så äger han mig hela tiden och överbevisar vad jag hittar på. Sjukt irriterande. Bilen är inte så när jag kör den. Men när pappa tittar på den. Ja då DÅ är de inget fel på fanskapet. Jag vill ha en ny bil, en snygg bil. Fast nu i vinter föredrar jag nog ett busskort. Ogillar denna halka. Det är ruskigt otäckt.

Nu är de bara svepa kaffet så jag hinner springa in på Hageby Centrum innan jag åker till jobbet.
Tjingeling.

söndag, november 07, 2010

Tre bilder



Otto är en konstnärs-katt. Callor ska inte vara utanför fiskskålen. Callor ska vara i fiskskålen. Och här har han hjälpt Sam med hans blomsterarrangemang. Otto visar vart skåpet ska stå. (haha)



Party like a rockstar! Victor & jag har glamour-tema på festen. Hello Kitty strumpor, halsa vin ur flaskan och dricka vodka ur kaffemuggar. Jag menar, det kan inte bli glammigare än så.-




Som sagt, kaffemuggar innehållande blåbärsvodka, blåbärsdricka & sprite.

Ensam livmoder

Min helg har varit ytterst intressant. Jag blev inte fast i sunkiga Gusum utan jag tog kattfan under armen och åkte in till Norrköping där både jag och katten bosatte oss hemma hos Sam. Det gick hur bra som helst och bara packa med sig katten och åka. Tror nog Otto tyckte det var lite spännande med ny plats. Så Ottobus, jag och Sam spenderade fredagskvällen framför filmen Walk The Line & Nouri(?) Jag kan ju starkt rekommendera Walk The Line som var riktigt bra faktiskt. En film om Johnny Cash's liv i kort. Just ja, jag testade jeans på stan på fredagen också. Jag tänker aldrig någonsin testa jeans igen. Usch och fy, det var inte roligt alls.

.. sen blev det lördag och jag pluggade matte b hos min morbror. Fastnade framför Facebook och helt spontant så skulle jag hämta upp en Victor på tågstationen. Han fick hänga på hem till Sam och det var lite halvplanerat att vi skulle iväg till någon annan Viktor på lite party. Det var jag, Victor, Sam och Victor (vi har många victor:sar i kretsen) som begav sig mot dimman. Väl framme hos karln som skulle ha fest så blev jag helt plötsligt lite ensam. Helt plötsligt, befinner jag mig i en etta, bland 15 homosexuella män. Inte en enda livmoder i sikte! Förutom min egna. Det fanns inga direkta sittplatser så man fick improvisera och stå mot dörrposter och annat. Köket fick man backa in och snurra i för att komma in och ut ur. Mycket spännande kök var det. Jag & Victor (som jag hämtat på tågstationen) satt som två mobb-offer och roade oss själva. Vi kände att diskussionerna som karlarna hade för sig inte var något vi ville hoppa in i. Snappade upp diverse kommentarer, bland annat "jag vill inte ha hår mellan tänderna" efter den vackra kommentaren så slutade vi lyssna på vad som sas. Vi hade fullt upp med att beundra våra vackra Hello Kitty strumpor (ja, vi båda hade hello kitty strumpor, det är status) och dricka blåbärs vodka med blåbärsdricka och sprite i tvättäkta kaffemuggar.

Sen begav vi oss vidare, alla homosexuella män och jag. Sam och hans Victor sa vi skulle ner till gay-klubben och att dom skulle åka bil och att jag och min Victor inte fick plats. Konstigt nog hitta vi en annan bil och vi var där före Sam och hans Victor. (hah!) Sen stod vi allihopa mitt i regnbågens centra. Som så många gånger tidigare, fast nu lite äldre och nu lite mera påklädd. I mina ungdomsdagar så var jag en av dom spontana brudarna som dansade topless just på den gay-klubben. Men den historien kan vi ta någon annan gång. Det dansades, det dracks lite, det röktes.. Det pratades och vi hade hur trevligt som helst! Random fuldans och alkohol är fina grejer på en gay-klubb en lördag.

Men det hände ju även en grej som jag inte hade räknat med. Scenariot var detta, musiken var inte min typ av musik och jag hade ingen lust att dansa mera, så jag dansade iväg lite snyggt. Varav Sam inte tyckte jag skulle gå och dansade fram till mig och tog tag i mig och snurrade mig så jag vänder mig. Mitt i vändningen så kommer det en karl(jävel) som springer mer eller mindre. Varav hans axel slår rakt över mitt näsben. Min arm slår över hans bröstkorg (mitt i en snurr i dansandet) och min Breezer flyger ur handen på mig och det skvätter alkohol överallt. Mina händer är som klistrade i mitt ansikte och huvudet är sänkt i ren smärta. Känner bara att tårarna bara sprutar, inte för att jag är ledsen, utan för att det helt enkelt bara kommer. Smärtan var helt olidlig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vackra könsord bara skriks ut ur min mun. (man kan inte vara städad i alla situationer) Fast det hörs såklart inte eftersom att vi står på dansgolvet.

Det var en ny upplevelse för mig. Att få en axel emot näsbenet. Tur hade jag för svullen är jag inte idag och näsbenet gick inte av. Men det kändes kan jag lova. Sen valsade jag och min Victor runt på staden efter käk. Vi hittade Mc Donalds och satte oss ner och käka. Sen vandrade vi hemåt med mat till Sam och våran andra Victor. Och äntligen var det dags för lite sömn. Jag och min Victor fick Sams säng och Sam och hans Victor sov i soffan. Otto fick sova lite vart han kände för de. Han är liksom katt, han lägger sig där han vill lägga sig. Men han ville inte lägga sig. Speedad kattunge var ordet. På morgonen fick jag höra att Otto hade badat i fiskskålen med Callor. Varför vet jag inte. Men han tyckte det var roligt antagligen? Jag hade inte hört Otto överhuvudtaget. Jag sov som en prinsessa och även min Victor. Soffsovarna hade däremot haft de lite bråkigt. Otto hade tydligen rivit runt och levt lajban.

Men det var hur härligt som helst. Om man bortser ifrån näs-grejen. Även fast man var ensam om en livmoder så kunde sällskapet inte ha blivit bättre!


fredag, november 05, 2010

Ensamt?

Man får bli nedstämd efter att ha lämnat flickebarnet på förskolan och inser att jag inte ska hämta henne som vanligt efter skolan. Jag kommer inte träffa henne på hela helgen. Det känns lite i modershjärtat. Den här helgen blir jag helt ensam i sunkiga Gusum. Lovely.

Nej, dusch var det på schemat.

Unicef


(klicka på bilderna och du kommer till vardera produkt.)

En tygkasse och en tisha ifrån Unicef. Tjusiga tillbehör som går till en bra sak. Bättre kan det ju inte bli? Detta är något jag satt upp på min julklappslista i alla fall. Det våra egna ungar kan få, borde alla ungar få. Så ett inköp av en tisha så har vi gjort skillnad. Utmärkta julklappar, för den som velar.

torsdag, november 04, 2010

På gott & ont

Jag tycks kunna urskilja ljus och några mörka skuggor i horisonten.. Även om det är positivt, så är det lite svår-tacklat. Med ett positivt besked tillkommer en hel lagbok med kriterier och krav på vad man bör och inte bör göra. Mest vad man bör göra som flätas samman med kriterierna. Så det hela blir mer "måsten" annars blir det inget av med kakan så att säga. Härligt.

Möten med arbetsförmedlingen är ju också riktigt intressant. Även där kommer vi till en lagbok med kriterier och krav. Och även här blir "du bör.." till "du måste..". Andrum? Nejdå. Se människan som en person inte en sak? Nejdå. Så jobbar varken försörjningsstöd eller arbetsförmedlingen. Måste ju understryka jobba också. Försörjningsstöd och arbetsförmedlingen"jobbar", lägg märke till att ordet studier inte är inräknat i den meningen.

Då till det positiva, jag får i alla fall pengar. Möjligtvis i en månad om jag inte bestämmer mig för och köpa deras koncept med hull och hår. Men det känns lite tvivelaktigt i detta nu faktiskt. Men jag jobbar på de. (ser ni, jag jobbar på de.. lägg märke till att ordet studier inte tagits med!)

onsdag, november 03, 2010

En vanlig planta?

"Sådär kan du inte se ut", tänkte jag tyst för mig själv och nöp bort dina svaga solblekta blad. Nu var det inte mycket för världen att blicka på. En simpel pinne och en näve smuts, i en brunfärgad plastkruka. Vad kan en ynklig pinne som denna åstadkomma egentligen? Men då tänkte jag såhär, dig ska jag ge en chans. Även om det inte är så mycket för världen så syntes det att du hade mycket och tillföra. Långsiktigt, men vi alla måste ju förbereda oss innan vi visar oss i våran fulla prakt. Jag såg att du hade det inom dig. Och med lite tid så syntes det även på dig, att du hade något att tillföra. Att du ville visa dig återigen. Men, alla har vi våra motgångar. Vi slås ned mot marken, bejakar en smutsig botten som vi tror att ingen någonsin har sett. Vi ligger i lä, inväntar rätt tid, rätt stund att sätta oss på knä. Huvudet nedsänkt emot en smutsig grund som vi nu vant oss vid. En vilja som är så stark inom oss alla gör att vi i sinom tid vågar blicka upp ifrån den smutsiga grunden. Som gör att vi vågar lyfta blicken. Som gör att vi upptäcker vad vi har omkring oss. Allt man vill är att få revansh. Viljan lyfter oss mer och mer och innan vi ens vet ordet av så är vi uppe på fötterna. Då är marken där den skall vara, under våra fötter. Men motgångar möter alla. Åtskilliga gånger så tar man sig kanske inte upp på fötterna till fullo innan man slås ned emot marken ännu en gång, mot smutsen som inte gör sig naturlig i våra ansikten. Men vi kan komma igen när vi väl bejakat, tänkt igenom, omgrupperat och sprudlar av vilja. Jag är nog helt säker på att min vän plantan, kommer ta sig igenom denna kris som uppstått. Jag känner av viljan. Plantan kommer att komma igen. Det krävs bara tid och uthållighet. Det gäller även oss människor. Vi alla vill få en chans till, när vi står där helt utblottade emot världen som om vi aldrig tillfört något i våra liv. Vi har alla något att tillföra. Så en enkel blick emot ett förvrängt yttre bör inte leda dig på villovägar. Vi kan, om vi får en chans. Ett uns med andrum och vi kommer igen, precis som plantor.

tisdag, november 02, 2010

Tisdag

Dagarna går väldigt snabbt numera.
Vart man än läser så är det bara en massa jul-tjaffs. Pyntning hit och dit, granar, julklappar och kommande inköp. Fast man kanske borde börja i tid? Jag tror inte ens jag har julpynt? Ska man införskaffa sig en plastgran eller en riktig gran? Ska man brodera julgransmattan själv? Hänga upp apelsiner med nejlikor och baka pepparkakor. Men framför allt, planera julklappsinköp. Idag. I morgon är det försent. Sådan hets. I min familj gör vi i ordning allt dagen innan julafton. Fast nu när jag bor själv vet jag inte riktigt hur jag vill göra. Så det måste jag ju bestämma mig om. Jag vill inte ha jul eller snö eller födelsedag eller nyår.

Jag vill ha sommar.

(och vad damp ner i brevinkastet alldeles nu då? jo, en leksakskatalog. dessa äckligt könsindelade leksakskataloger som uppmanar flickor att leka med dockor och pojkar ska leka med hellikoptrar. självklart är vardera bakgrundsfärg antingen rosa eller blå. äckliga jävla leksakskataloger! dessutom är allt i plast och helt vedervärdigt. )
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...