söndag, oktober 31, 2010

Söndag

En tös sover i sin säng, en katt-pojke sover på fönsterbläcket och en ung kvinna sitter framför datorn. Det är såhär våra kvällar brukar se ut, inte allt för livat. Om man inte ska tillkännage musiken som spelas. Just nu är det Muse - Resistance som spelas. Jag bestämde mig för länge sedan att jag inte alls gillade Muse och att jag aldrig skulle göra det heller. Nu sitter jag lite halvt irriterad över att jag tilltalas extremt mycket utav musiken i sig och texterna.

Just den här delen av mitt liv är inte den bästa delen i mitt liv. Man måste få ha sådana tider också. Efter regn kommer solsken sägs det, så här sitter jag, och väntar solsken när vi har återgått till vintertid. Ja, någon dag kommer nog solsken. Fast när jag tänkte efter så kom jag fram till att det inte är så pjåkigt i planeringen i alla fall. Det är inte så att jag räknat med att bli klar med kursen till jul. För enligt min planering så ska jag ha ett godkänt i kursen till sommaren. Alltså, så kan jag lägga ner det här med stress och gud vet vad jag håller på med och ta det som det kommer. Behöver då inte gräva ner mig och vara ledsen över att jag är så slötänkt och helt världelös, medvetslös och misslyckad över att jag inte hinner. För jag hinner. Jag har fram till sommaren på mig. Jag kommer klara det.

Annars är det nog bara Försörjningsstöds grejen som hemsöker mig. Jag tycker det är jobbigt och bara tänka på. Jag började nästan gråta tre gånger jag var där på möte. Men hon tyckte jag var målmedveten och hade ordentligt med drivkraft. Det kan du slå dig i backen på att jag har(!) tänkte jag då tyst för mig själv. Sen förklarade jag att jag verkligen inte ville vara där och började nästan tjuta. Hon förstod de. Och då förklarade jag att jag verkligen inte, inte inte inte inte, ville vara där. Hon förstod de också. Sen förklarade hon att jag kunde få avslag på min ansökan. Sen dess så har jag helt enkelt inte varit mig själv. Livet är underbart. Jag är underbar. Min dotter är underbar. (nu kommer hjärnspökena fram och säger att soc kommer sno min unge..) Osäkerhets-moln, jag hatar de.

Ge mig en axel att få vara svag emot. Jag är i behov av det. Låt mig få gå sönder i kanterna och låt mig få visa att jag är människa jag med. Orkar inte vara arg mer. Vill inte gå runt med känslorna utanför kroppen och ta illa vid mig vid minsta lilla sak som inte ens berör mig. Karlssons klister och tejp funkar inte hur länge som helst. Jag måste få gå sönder.. Utan att bli ifrågasatt..

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...