söndag, augusti 22, 2010

Det tog emot. Hela bilden målades upp i mitt huvud mig när jag stod där framför tyglängder som var uppsatta på en vägg. Mindes hur det såg ut, hur omgivningen såg ut, hur jag såg ut, hur du såg ut. Hjärtat kippade efter mod så jag steg ut ur rummet för en kort stund. När jag var halvägs utanför så skymtade jag en levande minnesbild som gjorde sitt bästa för att få tyget på plats med häftpistol. Det var inte på riktigt. En skymt av dåtid som försvann lika fort. Jag gick tillbaks och satte mig på golvet framför kortsidan med snedtak för att lossa tyget. Den delen hade jag satt dit själv. Fast förra gången såg jag annorlunda ut. Minns att det gjorde ont att sitta på knäna pga svullna ben och tung mage. Men jag skulle sätta upp tyget själv, i alla fall den sista biten. Klippte allt för kort bit och jag vet att du märkte de. Du frågade snällt men pikandes om du skulle göra de åt mig. Men jag skulle promt göra de själv. Även fast de var lite för kort så skulle jag få dit de själv. Vet att jag muttrade någon dryg kommentar till dig när jag satt där och trälade med tyget. Hörde hur du skrattade tyst för dig själv men tittade snällt på medans jag fixade med tyget och häftpistolen. Jag fick dit tyget och hörnet blev komplett. Vi hade kommit halvvägs med planerna inför våran nedkomst. Det blev bara min nedkomst sen..

Men där satt jag idag. Satt med en kniv och sköt bort häfta efter häfta. Tills jag hade hela tygstycket i famnen. Det var inte svårt att få bort de. Det var svårare att fäkta bort känslorna, minnet av uppsättningen och minnet av dig. Jag fick bort det snabbt. Vek ihop tyget la ner de på golvet och ville inte titta på de eller kännas vid de. Det tog över inombords och jag gick bara från högen med ihopvikta tyglängder som en gång suttit uppe i min nyfödda dotters hörna. Jag borde kanske känna mig lyckligt lottad för att jag hade någon som förberedde allting tillsammans med mig. För det är inte brist på kärlek i alla de ting som finns runt alla dessa objekt som införskaffades till hennes nedkomst. Det är mer tvärtom. I allting så kan man hitta längtan, förväntan och kärlek. Ingenting var osäkert, allt var bombsäkert. Det var vi. Det var vårat. Vi längtade. Vi älskade. Och vad som hände sen kan nog ingen ge svar på. Men det var vi hela vägen fram till vägskälet. Sen blev de bara jag. Men det är ju bara kvinnan som föder barn ändå, så det gör ju detsamma om de var en karl där eller inte. Jag hade tur ett tag. Men ingenting varar för evigt. Det vet jag nu idag.

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...