onsdag, april 07, 2010

Undan gömda minnen kan ibland dyka upp till ytan. Känner mig sönderslagen, nedslagen, krossad, tusen bitar att lappa ihop med tårfyllda ögon. Som att en sånhär smärta är kännbar? Ibland lever man i lyckan om att de som varit var bra. Det var långt ifrån bra, för minnet som jag besitter smärtar mig och det är inget minne som jag håller kärt. Jag kan berätta historien om när du lämnade mig som att det var befogat från din sida. Att du hade skäl till att göra så, att du fick göra så, att det är okej att göra så. Tänk, att jag svirat in mig helt i en inbillning om att du "fick" göra så. Att det är "okej".. Men vet du, det minnet som kom som sänt från ovan var när du åkte. Inte att jag stod på parkeringen och såg dig åka, utan de som hände sen. Stod på min trapp och såg återigen dig åka. Men det var inte de heller, utan de som hände sen. När jag kommit upp på mitt rum och hela min värld rasar samman. Jag tog mig knappt till sängen innan jag föll ihop som krossat glas. Höggravid låg jag i fosterställning på kanten av min säng. Jag grät arslet av mig och luft kunde jag knappt få någon med cystan som tryckte mot luftstrupen. Där låg jag blottad och förstörd, tvekandes och ensam. Men det är inte hela minnet, det finns mer.. Det finns alltid mer. Jag vet att min syster kommer in i mitt rum när jag ligger där i fosterställning och hon kryper upp bakom mig och omfamnar mig i möjliga mån. Jag gråter hejdlöst och hon börjar med gråta. Så vi ligger där, jag & min syster. En höggravid kvinna i fosterställning som trodde hon hade kännt smärta förut, låg som paralyserad för alla känslor och tårar som bara svämmade över. Och min syster som försökte dämpa min smärta och bara finnas där, försöka lappa ihop, försöka att ge andrum. Tänk, att jag intalat mig att det du gjorde var rätt. Var de verkligen rätt? När jag tänker tillbaka, så önskar jag att det var jag som var stark och lämnade dig. Innan du tog det självvalda steget in i mitt liv och det livet jag bar på. Min handling rättfärdigar inte din handling. Jag kände att jag förtjänande de. Nu i efterhand vet jag, att ingen förtjänar de som vi utsatte varandra för.

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...